Robert Naeslund om KUNSKAPENS PRIS

KUNSKAPENS PRIS

Av professorn i medicinsk etik, Göran Hermerén, 1987

INTRODUKTION TILL BOKEN OCH GÖRAN HERMERÉN:

Huvudtemat i boken är det problem som uppstått i forskningen när människor utnyttjas utan sin egen vetskap eller emot sin vilja. Den moderna forskningen inleddes i mitten av 1940-talet när biotelemetri (biologisk fjärrmätning) gjorde sitt inträde genom utvecklingen av cybernetik. Genom den kunde människans biologi och hjärna anknytas till statens forskningsdatorer genom inplantat, under inledningen elektroder, senare minitransmitters medan dagens tekniska utveckling möjliggjort injicerbara biochips, som likt de andra konstruktionerna, inplanteras i människan inom sjukvården utan personernas egen kännedom om det. När Göran Hermerén i boken talar om de etiska aspekterna av att skada människor handlar det om omfattande projekt genom att testa och experimentera med biologiska funktioner.

          Genom biotelemetri eller människa-system-interaktion, vilket är en använd statlig term för teknologin utnyttjas ovetande människor i medicinsk, social, psykologisk och beteendevetenskaplig forskning liksom i hjärnexperiment och traumaforskning. En av tillämpningarna med tekniken är att också kunna förändra de värden som konstateras, genom radiosystemen som har inbyggd tvåvägskommunikation där den utsända våglängden kan innehålla påverkan medan den returnerade kommer tillbaka med biologisk information, som forskningsdatorerna kan sammanställa och analysera. För att förstå de djupare problemen med den forskningen har professor Hermerén, som ordförande för EU-kommissionens etikråd, deltagit i att upprätta ett dokument, benämnt Ethical Aspects of ICT-implants in the Human Body, vilket på ett klarare sätt, direkt vänder sig emot den här utvecklingen och manipulation av människans vilja, beteende och biologiska funktioner för en social nyordning. Det dokumentet finns i redigerade och lättlästa koncentrat om 5 och 10 sidor. Det krävs en bredare medvetenhet och debatt om frågan, den som i USA:s senat för några år sedan kallades för en av de viktigaste frågor vi lever med i dagens värld. Något som kan vara svårt att inse från den följande texten men är betydligt klarare Ethical Aspects of ICT-implants in the Human Body, som delgavs EU-kommissionen den 16 mars 2005. Den här tekniken är ett med missbruk, bl.a. genom att den byggts in bakom militärforskningens sekretess och FOI skriver i sin verksamhetsberättelse 2011 att deras målinriktning med den är att med maximal systemeffekt förändra människans kognitiva (tänkande, förstånd) funktioner.

Den egentliga bokens storlek är 250 sidor

DEN FÖLJANDE TEXTEN ÄR FRÅN KUNSKAPENS PRIS.

I Jevtusjenkos Bärmarker (”Kosmonautens monolog”) finns bl.a. följande reflexion; ”Det finns alldeles för många som inte tror på några moraliska värden. ...Ju mer de vet, desto farligare är de. ...Alla våra kunskaper – tidigare, nutida, framtida – är ett intet i jämförelse med det vi aldrig kommer att få veta.”

Det är naturligtvis inte likgiltigt vilka moraliska värden människor tror på, och den kritiska prövningen av föreställningar om moraliska värden är en uppgift för etiker och moralfilosofer.

Men intresset för forskningsetiska frågor har utan tvekan ökat kraftigt de senaste decennierna. Man kan se det på det stigande antalet kurser och konferenser inom detta område.

Genom nya landvinningar på bl.a. kommunikationsteknikens, medicinens och datateknikens område påverkas så gott som dagligen många människors liv. Denna utveckling har emellertid inte varit oomstridd.

Under sextio- och sjuttiotalen växte kritiken mot utvecklingsoptimismen. Vetenskaps- och teknikfientliga rörelser gjorde sig alltmer hörda. Anklagelser mot både vetenskapen som institution och mot enskilda vetenskapsmän fördes fram, ibland från bestämda politiska utgångspunkter, ibland från mer renodlat moraliska. Kritikerna menade t.ex. att vetenskapen och vetenskapsmännen försvarar det bestående, deltar i utvecklandet av nya förstörelsevapen, ödelägger naturen, hämmar fantasin och inte bekämpar maktmissbruk.

Debatten för och emot olika anklagelser mot vetenskapen har utan tvekan bidragit till att främja intresset för både vetenskapsteoretiska och forskningsetiska frågor – inte bara bland forskare och forskarstuderande utan också hos en bredare allmänhet. Den tekniska utvecklingen – inte minst inom medicinen – gör att frågor av detta slag uppmärksammas alltmer av massmedia.

Man kan se det som en del av allmänhetens kritiska intresse för olika yrkeskategoriers verksamhet och koppla ihop detta med politikernas allt tydligare ambitioner att vilja styra och kontrollera forskningen – bland annat i syfte att inrikta den på frågor som de ansåg var väsentliga för samhällets utveckling.

1985 tillsatte socialstyrelsen en rådgivande nämnd för etiska frågor, och samma år inrättade regeringen ett statens råd för medicinsk-etiska frågor i socialdepartementet.

Samhället har ett legitimt krav på att forskning bedrivs, på att den inriktas på väsentliga frågor och håller hög kvalitet. Å andra sidan gäller att ingen får utsättas för fysisk eller psykisk skada, kränkning, förödmjukelse eller avsevärd risk för detta i samband med – eller som en följd av – forskning. Dessa krav kan ibland komma i konflikt med varandra.

Sådana konflikter skulle inte behövas, om vi levde i den bästa möjliga av alla världar, dvs i en värld som endast innehöll goda människor, där inga handlingar hade både goda och dåliga konsekvenser, och där forskning och etik var fullkomligt integrerade. Men eftersom vi inte lever i en sådan värld, får vi försöka lära oss att leva med dessa konflikter och de avvägningsproblem de ger upphov till.

Forskningens inriktning är i hög grad etiskt relevant, även om den faller utanför de etiska kommittéernas ansvarsområde.

Kravet på att forskning av god kvalitet skall bedrivas kan – som tidigare nämnts – t.ex. komma i konflikt med de undersöktas legitima krav på att få ha sitt privatliv i fred. Då måste en avvägning ske, och denna avvägning måste ske öppet och med ömsesidig respekt för de berördas intressen.

Det gäller att öka vårt vetande, att söka sanningen. I det sammanhanget aktualiseras ideal som objektivitet, saklighet, kontrollerbarhet, hederlighet osv.

Dessa ideal, normer och värderingar kan emellertid komma i konflikt med andra norm- och värdesystem, t.ex. politiska eller allmänetiska. Kravet att sanningen skall sökas kan komma i konflikt med människors krav på att få ha sitt privatliv i fred.

Forskningsetik och etik

Det finns ingen särskild forskningsetik i den meningen att de etiska principer och regler som gäller utanför forskarsamhället inte också skulle gälla forskarna; forskarna lever inte i någon etisk frizon. Samtidigt finns det en särskild forskningsetik i den meningen att vetenskapliga metoder och tekniker – liksom möjligheten att med hjälp av dessa metoder och tekniker (direkt och indirekt) påverka många människors liv – ställer forskare inför etiska problem som de flesta andra människor inte behöver ta ställning till.

Forskarna står inte över moralen.

Individer kontra grupper

Det är nog riktigt att säga att forskningsetiska koder hitintills i hög grad koncentrerats på relationer mellan individer, och särskilt på de skador som forskare under olyckliga omständigheter kan komma att åsamka andra enskilda personer. Gruppers, institutioners och organisationers intressen har sällen blivit föremål för någon motsvarande uppmärksamhet i detta sammanhang.

Detta kan exempelvis gälla vissa etniska minoriteter och deras organisationer.

Låt oss anta att forskare jämför dessa grupper med andra beträffande intelligens, kriminalitet, sjukfrånvaro och annat, och att de i något fall hittar signifikanta skillnader. Då kan detta åstadkomma stor skada, även om inga enskilda personer nämns vid namn.

Risken för sådana skador är särskilt stor, om forskare försummar att göra uppföljningsstudier i syfte att förklara de funna skillnaderna. Sker inte detta, kan forskare bidrar till att underblåsa negativa attityder mot vissa grupper av människor i samhället, vilket kan drabba den enskilde gruppmedlemmen hårt.

Man väger alltså då det s.k. forskningskravet mot det s.k. integritetskravet. Det förra innebär att samhället har ett legitimt krav på att forskning bedrivs, på att den inriktas på väsentliga frågor och håller hög kvalitet. Det senare innebär att ingen får utsättas för fysisk eller psykisk skada, kränkning, förödmjukelse eller avsevärd risk för detta i samband med – eller som en följd av – forskning.

Idealet är ju om man kan hitta dessa avvägningsprinciper genom att analysera den praxis som bedrivs och samtidigt visa att dessa principer tillfredsställer vissa etiska minimikrav.

Ett förslag

Här är i alla fall ett förslag till två principer som jag tror ofta tillämpas och uppfyller åtminstone en del etiska krav på rimlighet – de kan, såvitt jag kan se, motiveras konsekvensetiskt (och kanske också på andra sätt):

Bytesprincipen. Man får (men måste inte) utsätta individerna eller gruppen A för risk för skada, lidande eller obehag, om och endast om detta är nödvändighet (a) för att bespara A ännu större framtida skador, lidande eller obehag, eller (b) för att förbättra situationen för individerna eller gruppen B, under förutsättning att balansprincipen nedan är uppfylld.

Bytesprincipen är emellertid ofullständig utan balansprincipen. För att förenkla diskussionen skall jag här skilja mellan det fall då A och B är individer (fall I) och det fall då A och B står för grupper (fall II).

Balansprincipen (Fall I). Man får göra det sämre för individen A, om man därigenom kan göra det bättre för individen B, under förutsättning att

1. det inte finnas andra – minst lika bra – sätt att göra det bättre för individen B, och
2. individen B är avsevärt sämre ställd (ekonomiskt, socialt, kulturellt) än individen A, och
3. försämringen för individen A är mindre än förbättringen för individen B, och
4. skillnaden mellan individerna A:s och B:s nuvarande situation i värdeavseende följaktligen minskas.

Vid fall II tillkommer en ny typ av klausul, (2). Här gäller:

Man får göra det sämre för gruppen A, om man därigenom kan göra det bättre för gruppen B, under förutsättning att

1. det inte finns andra – minst lika bra – sätt att göra det bättre för gruppen B, och
2. gruppen B är större – dvs har fler medlemmar – än gruppen A, och
3. gruppen B är avsevärt sämre ställd (ekonomiskt, socialt, kulturellt) än gruppen A, och
4. försämringen för gruppen A är mindre än förbättringen för gruppen B, och
5. skillnaden mellan grupperna A:s och B:s nuvarande situation i värdeavseende följaktligen minskas.

Anta att man bytte människors lycka respektive olycka mot varandra på t.ex. det sättet att man offrade någon, som från början har det dåligt ställt (tillhör en problemdrabbad och resursvag grupp i samhället), för att de som redan har det gott ställt i samhället skall få det ännu något lite bättre (jfr Ohlsson 1979). Detta kan ske aktivt eller passivt: genom att man utsätter den som har det dåligt ställt för lidande av olika slag eller genom att man avstår från att vidta åtgärder som skulle förbättra hans situation. Enligt en klassisk utilitaristisk kalkyl skulle detta i vissa fall kunna rättfärdigas, trots att det strider mot våra grundläggande etiska intuitioner.

Detta är fullt förenligt med att man ju kan ha något varierande idéer om exakt vilka principer som skall utgöra basen för överväganden av den sort som här skisserats, och att principerna kan tolkas på mer eller mindre olika sätt. Kraven på etiska motiveringar kan också variera. Men det är fruktbarare att intressera sig för begreppens centrum än deras periferi – man måste räkna med att nästan alla begrepp utanför logik och matematik har oskarpa gränser.

Utgångspunkten för en etisk analys kan vara t.ex. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, en genomtänkt människosyn, etiska maximer av typen att man skall behandla sina medmänniskor som mål och inte som medel (jfr Kant, 1957, sid. 429) eller etiska principer av det slag som skall presenteras senare i texten (autonomi, integritet osv). Det finns människor som inte kan eller vill acceptera dessa utgångspunkter, men de är färre än man tror.

För det andra: anta att man klart kan skilja dålig etik från dålig vetenskap. Även i detta fall kan vetenskapliga brister vara relevanta för det etiska ställningstagandet till en undersökning eller en alslagsframställning. Förutsättningen är då att den dåliga vetenskapliga kvaliteten på exempelvis observationsmetoder, enkätformulär, kontrollgrupper och förvaringsmetoder kan bidra till att åsamka t.ex. forskningspersonal, uppgiftslämnare eller dem som är föremål för forskning eller dem som forskningsresultaten i framtiden kommer att tillämpas på onödigt lidande eller obehag. Bortfallet kan ibland vara ett etiskt problem!

Lidandet eller obehaget kan vara av varierande slag.

Man kan därför uppställa ett generellt krav på att forskning skall ha hög kvalitet. Att detta krav är uppfyllt är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att projektet skall vara etiskt godtagbart. Det är inte tillräckligt helt enkelt därför att även om adekvata metoder använts på ett adekvat sätt kan skador uppstå i samband med – eller som ett resultat av – forskningsverksamheten, vilka inte uppvägs av värdet av de vunna kunskaperna.

Samspelet mellan etiska och inomvetenskapliga bedömningar kan illustreras med hjälp av följande lista över frågor.

Även om de primärt är avsedda för granskning av biomedicinsk forskning på människor, kan de allra flesta utan vidare tillämpas också på samhälls- och beteendevetenskaplig forskning.

I beslutssituationen kan det naturligtvis vara ytterst vanskligt att väga kortsiktiga kostnader och långsiktiga vinster mot varandra på ett etiskt tillfredsställande sätt. Många människor har en tendens att fästa mindre vikt vid framtida konsekvenser, just därför att de är framtida. Inte minst vid farmakologisk forskning har man dessutom anledning att räkna med möjligheten att negativa bieffekter som kan visa sig först efter lång tid. Detsamma gäller forskning på åtskilliga andra områden. De kortsiktiga vinsterna kan då överskuggas av långsiktiga kostnader.

Också i forskningens värld finns det konflikter, fast kanske inte lika tydliga och dramatiska som i André Brinks Sydafrika. Det finns motsättningar inom och mellan individer, grupper, organisationer, partier, klasser och nationer. Forskaren kan sällan stå helt utanför detta. Olika aktörer vädjar till forskaren, precis som i Brinks bok. Sviker han? Vem i så fall? Vare sig forskaren vill det eller inte utnyttjas hans resultat öppet eller förtäckt i dessa konflikter. Men på vilket sätt? Och för vilket syfte?

Det är vanligt att man skiljer mellan två eller tre huvudtyper av forskningsetiska problem och t.ex. försöker hålla isär (a) problem som gäller forskares inomvetenskapliga ansvar, t.ex. yrkesheder och objektivitet, (b) problem som gäller forskres samhällsansvar, dvs. Deras ansvar för forskningsresultatens användning i framtiden och (c) problem som gäller forskares ansvar för undersökningsdeltagares fysiska säkerhet och personliga integritet.

Den indirekta och långsiktiga påverkan forskning kan ha på människors verklighetsuppfattning förtjänar att framhållas i detta sammanhang. Som ofta påpekats är forskning – vid sidan av mycket annat – en av de faktorer som bidrar till att förändra samhället.

Ser man praktiskt och pragmatiskt på den forskningsetiska problematiken, aktualiseras den ju – som tidigare sagts – i samband med att någons eller någras intressen (t.ex. att få ha sitt privatliv i fred) hotas eller kränks på grund av vad forskare gör eller underlåter att göra.

Forskarna och deras medhjälpare

Forskarna är kanske den grupp av aktörer man kommer att tänka på först. Detta är emellertid en mycket heterogen kategori. Det finns forskare på olika nivåer, med varierande kompetens, tillhörande skilda vetenskapliga och vetenskapsfilosofiska skolor. Somliga forskare har fast tjänst, andra har det inte. En del är verksamma vid universitet och högskolor, andra är anställda av privata företag. Det finns forskare som disputerat (och har doktorsgrad eller doktorsexamen), och sådana som inte disputerat.

I ett någorlunda stort forskningsprojekt är det också vanligt att ett antal doktorander engageras. Genom arbetet i projektet får de lära sig forskningsarbetets grunder. Samtidigt gör de en del av (eller hela) sitt avhandlingsarbete inom ramen för projektet. På så sätt kombineras forskning och forskarhandledning på ett oftast effektivt sätt.

Forskarna har medhjälpare av olika slag. Vilka de är varierar också i mycket hög grad, beroende på problemets och projektets art, ekonomiska resurser osv. Till denna kategori kan till exempel höra assistenter, djurskötare, ingenjörer, laboratoriepersonal, programmerare, sekreterare, stansoperatörer och statistiska konsulter.

De som är föremål för forskning

Forskare studerar ibland personer eller grupper av personer, döda eller ännu levande. Sådan forskning förekommer ofta i humaniora, samhälls- och beteendevetenskaperna. Syftet kan vara att på basis av mer eller mindre systematiska observationer, tillgängliga dokument, intervjuer eller enkäter beskriva, förstå och förklara dessa människors handlingar, tankar och värderingar. (Forskning på människor förekommer ju också inom medicin, men där är syftet delvis ett annat.)

I ett någorlunda stort forskningsprojekt finns medhjälpare av olika slag. Laboratoriepersonal och forskningsassistenter har – liksom sekreterare, forskningsingenjörer och annan teknisk personal – samma intresse som forskare av en bra psykosocial arbetsmiljö. Detta innebär en miljö utan risker för psykiska och fysiska skador, men också en miljö som präglas av öppenhet, förtroende samt av respekt för olika personlighetstyper och deras arbetsinsatser. Detta förutsätter öppna kontakter, insyn och goda kommunikationer på den arbetsplats där forskningsverksamheten bedrivs.

Doktorander som medverkar i själva forskningsarbetet är intresserade av att få handledning och hjälp med olika teoretiska och praktiska problem som uppstår i arbetet. Att komma med i ett projekt kan innebära en utmärkt möjlighet att lära sig en hel del av det viktiga ”tysta kunskap” om hur man gör, som inte står i handböckerna – en kunskap som bara kan förvärvas genom att man så att säga inifrån blir förtrogen med hur forskning bedrivs.

Forskningsföremålens intressen

I stort sett vem som helst kan ju bli föremål för forskning; det är därför svårt att säga något om denna grupps intressen som samtidigt är generellt, precist och sant.

Har någon lidit skada i samband med att han eller hon medverkat i ett forskningsprojekt, har de självklart rätt att kräva att forskarna medverkar till att vederbörande får ersättning eller den hjälp som behövs för att eliminera eller minska effekterna av skadan.

Samtidigt är det rimligt att anta att de som på olika sätt berörs av forskning liksom flertalet andra aktörer vill ha säkerhet, trygghet, god miljö, arbete och försörjning, integritet och rätt till privatliv. Häri inkluderas skydd mot godtycklig behandling och olika typer av ekonomisk, social, fysisk eller psykisk skada. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kan ses som ett försök att fixera sådana här intressen i normativ mening. Men tyvärr efterlevs denna deklaration ju inte, utan regeringar på olika håll i världen bryter dagligen mot den.

I samband med publicering kan andra typer av konflikter uppstå, t.ex. om forskare beskriver i detalj sexuella avvikelser hos kända författare, lämnar ut patientdata, avslöjar företagshemligheter eller strider inom organisationer, drar fram politiska ställningstaganden som forskningsföremålen gjort i ungdomligt oförstånd och som nu kommer att ligga dem i fatet osv.

Vilka problem – och vems?

Forskningens inriktning i landet bestäms i grova drag av regeringens forskningspolitik. Hit hör sådant som anslagens fördelning mellan olika typer av forskningsråd, storleken på forskarnas löner, på fasta forskningsresurser till universitet och högskolor, den sektoriella forskningens omfattning och inriktning m.m.

Problem och argument som på olika sätt belyser och ifrågasätter forskningens nuvarande inriktning är naturligtvis av avgörande betydelse också för den forskningsetiska debatten. Vilka problem bör forskare ägna sig åt? Vem problem är detta? Vilka möjligheter att tillämpa resultaten föreligger för närvarande? Sannolikt i framtiden? Vad bör resultaten användas till?

Svaren på dessa och liknande frågor kan i bokstavlig mening har livsavgörande betydelse för mänskligheten, om man drar in den tekniska, medicinska och naturvetenskapliga forskningen i diskussionen – framför allt då naturligtvis vapenforskningen och forskningen på det biomedicinska och biotekniska området.

Forskning på gott och ont

Innan vi fördjupar oss i de etiska problemen kring forskningen inriktning bör det dock understrykas att forskningen hjälpt till att ta fram kunskaper som kan användas för negativa syften.

Men problemen om forskningens inriktning är värda att uppmärksammas också av humanister och samhällsvetare: även resultaten av deras forskning kan brukas för god och dåliga syften, som tidigare påpekats.

Det finns nämligen åtskilliga historiska exempel på missbruk även av sådan forskning. Samhällsvetenskapliga forskningsrapporter har innehållit exempel på verklighetsförfalskning i syfte att gynna vissa politiska partiers ideologiska propaganda. Psykologiska kunskaper kan också utnyttjas för att anpassa (”dressera”) människor till förhållanden som de inte borde finna sig i – frågor som genom samkörning av dataregister kan människors liv kartläggas i detalj.

Historiska undersökningar har använts för att stödja maktelitens anspråk på hegemoni i många samhällen.

I samhället finns många olika gruppen, organisationer, klasser, företag, institutioner, myndigheter, politiska partier osv, vilka ibland inte har bara olika utan också oförenliga intressen. Om forskningsresultaten i det senare fallet gynnar en parts eller aktörs intressen, kommer automatiskt (minst) en annan parts intressen att missgynnas.

FORSKARROLLER

Inledning

Följer man en enskild individs väg genom forskarutbildningen, finner man att denna person ofta får spela många roller; den forskarstuderande måste – på gott och ont – underkasta sig en hel del innan han eller hon blivit etablerad som forskare. Isolering, hårt arbete, känslomässig avtrubbning och intellektuell likriktning kan ibland vara det pris man får betala för att få lära sig använda vissa metoder och instrument. Detta kan vara en förutsättning för att man skall accepteras å en institution eller i en forskargrupp, få utveckla sin kreativitet och tillfredsställa sin intellektuella nyfikenhet.

Aktionsforskarens roller

Man kan naturligtvis gå längre än uppfattningen i föregående avsnitt och säga att det inte bara är möjligt och önskvärt att forskaren i sitt arbete värdera. Man kan också säga att det är möjligt och önskvärt att forskare – som forskare – drar de politiska slutsatserna av sitt arbete och arbetar för att åstadkomma förändringar i samhället – eller i vissa fall motarbetar av myndigheterna beslutade förändringar.

Aktionsforskningen kan karakteriseras närmare på följande sätt. För det första gäller att forskaren med utgångspunkt från sina värderingar och mål genom sin verksamhet inte bara vill utreda och diagnostisera. Syftet med verksamheten är att åstadkomma sociala förändringar – eller förhindra av myndigheterna beslutade åtgärder. Det senare är fallet, om dessa åtgärder kolliderar med mål och värderingar hos forskaren och hos de grupper forskaren solidariserar sig med.

SLUT

Robert Naeslund inbjuder till: EN HELKVÄLL OM HJÄRNAN

Vem skall den tillhöra?

Helt bortom medias uppmärksamhet och politisk debatt har FOI-SÄPO utvecklat system för kontroll av våra hjärnor. Professorer varnar och menar att ämnet måste komma upp till debatt. FOI förklarar att deras målinriktning är att styra människans kognitiva funktioner (tanke, förstånd) genom injicerade inplantat och tvåvägsradiokommunikation med våra hjärnor. Dessa brainchips injiceras inom sjukvården. Projektet togs upp med EU-kommissionen 2005 där Europeiska Etik-gruppen med den svenske professorn Göran Hermerén krävde restriktioner, öppenhet och publicitet om ämnet. Det är nu vi startar den. Robert Naeslund ger en faktaspäckad föreläsning måndagen den 10 okt, med början 18,45, i stora aulan på Kammakargatan 56. T-bana Rådmansgatan. Gå upp Kammakar-gatan vid ABF på Sveavägen och korsa Drottninggatan.

Entré 100:-

FÖRORD

D

en här texten tillhör en av de som helt kan förändra ens uppfattning om samhället vi lever i. Den ger också en helt ny bild av vilka dom är; auktoriteterna, de ledande professorerna, psykiatrin och vad polismakten egentligen står för. Här behöver man inte sakna fakta utan alla påståenden styrks på bästa sätt. Ämnet som behandlas är hjärnkontroll – ett projekt som startade redan under 1940-talets sista år då kirurger vid Karolinska sjukhuset inplanterade elektroder i nedsövda patienters hjärnor utan deras vetskap - för att utnyttja offren i experimentella forskningsprojekt. Begreppet modern neurovetenskap låter som avancerad forskning men utgör också ett teknopolitiskt projekt som leds av FOI och utvecklas bakom försvarsdepartementets sekretesskyddade murar. Fast ämnet passar lika bra in i cyberpunkens värld - den som sägs indikera civilisationens undergång, teknologins övertag och en artificiell kulturs inträde. Ingen bok eller film kan på ett klarare sätt ge en bild av den utvecklingen än texten här.

          Samtidigt är det här berättelsen om mitt liv – hur jag som tonåring på Södersjukhuset i Stockholm blev inplanerad med elektroder i min hjärna – utnyttjad i ett hjärnexperiment - förvandlad till motsatsen av vem jag var – kom underfund med det – fick hjälp från organisationer och inflytelserika personer – genomgick flera operationer - och startade en kamp för att utmana saken. Även om berättelsen har mina egna erfarenheter som en röd tråd varvas den med fakta och exempel, om en utveckling få hört talas om, men med den största betydelse för våra liv. För den som är intresserad av hjärnan, medicinsk forskning och professorer som galna vetenskapsmän – här finns allt styrkt med de absolut bästa fakta.

          Sedan flera årtionden har polismakten med SÄPO i spetsen nedsövt intagna på häkten och inplanterat transmitters i deras huvuden. Samma övergrepp har skett vid psykiatriska kliniker och vanliga sjukhus i Sverige och internationellt.  Därmed har man upprättat en direktkontakt med offrens hjärnor för forskning och till stor del finns både vansinnesdåd, kriminalitet och terrorister inlemmade i den här utvecklingen. Här kan vi med Ulrike Meinhofs egna ord förstå den hjärnterror hon utsattes för av den Västtyska säkerhetspolisen. Vi kan se motsvarande händelser från Sverige och de har pågått under årtionden. Här kan man också läsa om de ledande svenska professorernas krig, lögner om sina kolleger utomlands, de som försöker avslöja dem - och deras försvar i ett spel som handlar om systematiska övergrepp av patienter inom sjukvården.

          Skrivelsen överlämnades till statsminister Reinfeldt den 5 april 2011 för att han skulle få möjlighet att kommentera den eller påståendena om hans egen inblandning i projektet. Samtidigt omnämndes att president Obama tillsatt en kommission för utredning av ämnet som tas upp (se sid 49-50). Men Reinfeldt har inte önskat ge någon kommentar.

          En viktig sak att känna till är att man kan läsa artikeln på flera sätt. De olika delarna är upplagda under rubriker och man kan hoppa över det man inte är intresserad av - eller helt enkelt bara ge sig en ytlig insikt i ämnet genom att följa bilder och bildtexter som finns på alla sidor. Oavsett hur man tar den till sig är det ingen risk att man förlorar den röda tråden.

BAKGRUND

Två säkerhetspoliser överrumplade mig, tog tag i mina armar och bröt ner mig. Den ene hade en spruta klar som han tryckte in i min arm, injicerade och jag somnade snabbt in. Händelsen tog plats den 12 augusti 1987. Förutom de två SÄPO-CIA-agenterna fanns en tredje person med, en professor i neurokirurgi. Sedan jag nedsövts öppnades 6-7 cm i pannan. Där satte man in ett instrument och bände isär pannbenet. Sedan väntade man tills jag vaknat upp.  Då hade man spänt fast mina armar och ben, professorn höll fast mitt huvud, en säkerhetspolis höll pannbenet isär med instrumentet och den andre stod beredd med ett brännjärn, ett sånt man förr i tiden brännmärkte djur med. Efter att ha låtit mig se vad som var på gång tryckte han ner järnet i mitt huvud och brände sönder ett område i min frontala hjärna.  Jag föll in i medvetslöshet. När jag tio timmar senare vaknade upp var det som om hela hjärnan brann av hetta och smärta – in till helt nya livsomständigheter.

          Bakgrunden var att jag hotade ett av CIA-SÄPO:s mest hemliga projekt. Det var kulmen på en uppgörelse och problemet jag utgjorde hade ökat under några år. Jag hade haft framgångar i min långvariga kamp, att avslöja vad jag utsattes för. Fått professorer, organisationer som Röda Korset, viktiga personer som ordföranden i regeringsrätten Gustav Petrén och andra på min sida. Jag kunde styrka vad ännu bara ett fåtal känner till - att man på häkten och mentalsjukhus nedsöver intagna och inplanterar elektroder/transmitters i deras huvuden och hjärnor. Samma verksamhet kunde jag också visa förekom på de stora sjukhusen i Sverige - att kirurger under operationer inplanterar transmitters i patienters huvuden för hjärnexperiment, kontroll och beteendemanipulation. Vid samma tid som jag hade börjat att agera i den här saken publicerade New York Times avslöjanden om CIA:s hjärnprojekt. Den 2 augusti 1977 hade de en stor artikel och från den kan man förstå vikten att neutralisera de som kan hota hemligheten: ”Männen inom CIA som ledde projekten mobiliserade armén, marinen, flygvapnet, departementen för jordbruk, hälsovård, utbildning och välfärd med flera statliga organ. De accepterade att mycket av vad de hade för avsikt att göra var "oetiskt", på gränsen till olagligt och skulle vara motbjudande för det amerikanska folket att känna till...’Åtgärder skall vidtas’, skrev en CIA-tjänsteman i ett internt memo, ’inte bara för att skydda verksamheten mot exponering av fientliga makter, utan också dölja dessa verksamheter från den amerikanska allmänheten’.” I Sverige var det SÄPO och FOI (försvarets forskningsinstitution) som utvecklade samma projekt som CIA. Från texten kan man inse försvaret de byggde upp för att det inte skulle komma ut. Situation var densamma här. Men 1983 kunde jag med hjälp av flera professorer bevisa deras inplanterade transmitters i mitt huvud och från den tiden var jag ett hot emot deras hemliga projekt.

          INTRODUKTION

         Den här berättelsen kommer utmana uppfattningen om vad som kan hända i Sverige men den ger också en idé om det dolda teknopolitiska hjärnprojektet, som utvecklats med statliga beslut ända upp i regeringen. Man kan säga att det är en faktadokumentation om hjärnkontroll där jag lagt in mina egna erfarenheter – min historia – in i ett bredare sammanhang. Den här delen Introduktion finns för att ge en allmän bild av ämnet – Sedan börjar min egen berättelse. Beroende på ens intresse kan man ta till sig vad man vill, hoppa mellan rubrikerna eller bara följa bilderna, utan att förlora innehållet.   För en gångs skull behöver inga fakta saknas; övergreppen på sjukhus, häkten och psykiatriska kliniker styrks från många olika källor. Ingen behöver heller sakna bevisning för den svenska säkerhetspolisens aktioner; nedsövningar på häkten, inplanterade transmitters i människors huvuden och deras totala kontroll över sina offer. Här uppvisas medicinska övergrepp forskarna själva beskriver har satts i omfattande verksamhet sedan 1960-talet. Det handlar om inplanterade transmitters/hjärnchips i nedsövda patienter under operationer, utnyttjandet av människor för medicinsk forskning, hjärn-experiment och beteendemanipulation. I Sverige vänder man sig ofta emot länder som är fel, inte har mänskliga rättigheter och tvingar sina befolkningar till olika projekt, som Nordkorea, Burma och tidigare Sydafrika. I Sverige lever vi med ett politiskt program som distanserar dessa jämförelser. När den tyska TV-kanalen ZDF sommaren 2004 sände dokumentären Secret Russia förklarade en professor att han har kunskapen att neutralisera människor med fjärrkontroll, även politiska personer. En intagen i Ljublianafängelset 1954 omtalade att han fick starka akustiska och visuella upplevelser efter det och man nämnde att det här var en verksamhet som i Sovjet tog sina första steg under 1940-talet. Den inleddes i både Sverige och USA vid samma tid – den mest omänskliga politiska idén – fjärrkontroll av hjärnan. Det här är en faktadokumentation och jag ställer gärna upp och håller föreläsningar – inte bara om mitt eget fall utan hotet det utgör emot oss alla – något man lätt kan se från den följande texten.

          Hjärnexperiment, statlig beteendeteknologi och inplanterade brainchips har inte många hört talas om. Det beror inte på att de inte existerar utan nödvändigheten att hålla det bortom allmänhetens kännedom.  De är alla delar av superdatorteknologin, som det inte heller finns några bra artiklar eller böcker om.  New York Times förklarade i en av sina artiklar att CIA:s första hjärnprojekt inleddes 1950 men redan några år innan dess hade forskare i Sverige, England, USA liksom i kommunistländerna inlett övergrepp av patienter med elektroder i hjärnor. Tekniken kallas för Biomedicinsk telemetri - det står för biologisk fjärrmätning (tele för avstånd och metri betyder mäta). Statliga utredningar har behandlat utvecklingen och Alva Myrdal tog upp hjärntekniken i SOU 1972:59. Den hade undertiteln Att välja framtid och valet som togs till framtid skulle ingen vilja ge sitt liv till: ”Tekniken antyder nya möjligheter till avsiktlig påverkan av människans mest grundläggande element…Forskningen inom området hjärnfunktion och beteende syftar i första hand till att klarlägga arten och graden av de förändringar man kan åstadkomma…och en fara för kontroll och modifikation av beteendet emot människornas vilja…Otvivelaktigt är skyddet för individen mot ett missbruk av dessa och liknande metoder i  dagens samhälle otillräckligt.” Det berodde uteslutande på att staten inte önskade ge befolkningen något skydd emot hjärntekniken. Istället lät man utveckla den som ett maktprojekt, bakom militära fasader, i samarbete med statliga institutioner vars intressen sågs viktigare än befolkningens frihet och rättigheter.

          I New York Times artikel den 2 aug 1977 citerades ett CIA-dokument som menade att projektet var på gränsen till olagligt. Men självklart var det grovt olagligt.  Att inplantera transmitters i huvuden på människor och förändra mentala, biologiska och neurologiska funktioner strider självklart emot alla mänskliga rättigheter, grund-lagen och internationella avtal. De beskrev att CIA hade ett program med hjärntekniken, om att klara av mord osynligt. Det var bara ytterligare en tillämpning med styrning av biologiska funktioner. Att kunna framkalla hjärtattacker och hjärn-blödningar utan att det kunde skiljas från naturliga dödsorsaker. Den 20 september samma år hade de återigen en artikel där också sekretessen om projektet beskrevs: ”MK-Ultra och dess föregångare var bland de mest känsliga underrättelse-verksamheter som någonsin förekommit i detta land...Extraordinära  åtgärder vidtogs för  att inte fientliga nationer skulle vara medvetna om projektet och CIA oroades för eventuella biverkningar i USA, både inom forskarvärlden och utanför.” Att projektet var bland de mest känsliga säkerhetspolitiska program någonsin är detsamma idag och det gäller internationellt. Det är Sveriges hemligaste projekt. Vad jag kunde bevisa när man brännmärkte min hjärna var att Karolinska sjukhuset hade inlett övergreppen av patienter redan 1946, öppnat huvuden och inplanterat elektroder. Chefsläkaren vid Sachsska barnsjukhuset hade 1948 börjat utnyttja nyfödda barn med samma metoder.  FOA:s forskare P.M. Persson förklarade i en artikel 1965 att inplanterade transmitters utvecklats långt inom den medicinska forskningen. Han skrev att de första hjärnsystemen upprättats i USA i början av 1950-talet. Det hemliga projektet har pågått under 60 år utan att någon information kommit ut i massmedia till allmänhetens kännedom. Vad det handlar om är uppkopplingen av människans hjärna för kontroll, hjärnexperiment och beteendemanipulation. Det mest skrämmande. Dr Frankenstein vid FOI har tagit sig in människors hjärnor och deklarerar i sin verksamhetsberättelse att målinriktningen är att styra individens kognitiva funktioner under hela livstiden. Det låter fantastiskt och är det. Det finns mycket mer av det sensationella ingen tidigare hört talas om, som kommer verifieras här.        

          För min del har i stort sett hela livet varit ett med den här saken. Först som ovetande offer, därefter med vetskap om vad jag var utsatt för. Efter det följde en lång period när jag försökte bevisa min situation och befria mig. Jag har gått igenom flera operationer utomlands. I Sverige fanns inga chanser till hjälp. SÄPO och regeringen förhindrar det. Men till slut kom jag fram till en situation där mina livsomständigheter gjorde det möjligt att sammanställa ett omfattande informationsmaterial, skriva en bok om Frankensteintekniken och nu på väg att föra fram ämnet till debatt.  Samma år jag inplanterades med elektroder i min hjärna hade Science sin första stora artikel om hjärnkontroll (14 sidor) den 30 november 1956. Där sade professor Carl Rogers just vad som hände i mitt fall. ”Vi kan välja att använda vår ökande kunskap till att förslava människor på sätt vi aldrig tidigare kunnat drömma om, avpersonifiera och kontrollera dem på sätt så speciella att de sannolikt aldrig kommer att bli medvetna om sin förlust av personligheten…Det visar också klart att den stora allmänheten bara kan kallas för slavar” Målsättningen fanns redan från de tidiga åren. Läkare och deras militära samarbetspartners som våldtar människors hjärnor har självklart inga restriktioner, som säger hit men inte längre. Slavarna han talade om var de utnyttjade som utan ersättning, eller ens vetskap om sin situation användes för forskning, hjärnexperiment och beteendemanipulation. Jag var en av de tidiga svenska slavarna.

            MITT HJÄRNEXPERIMENT

        För mig började det på Södersjukhuset i maj 1957. Jag kom dit i följderna av en motorcykelolycka.  Dagens Nyheter skrev om det dagen därpå och från den notisen kan man inse att något inte stämde med läkarnas ageranden. Det stod att en misstänkt rattonykter motorcyklist hade kört omkull i Kärrtorp men att det inte fanns någon läkare på sjukhuset som ville eller hade tid att ta blodprov. Därför fick polisläkare rekvireras för att flera timmar senare ta provet, som tog 30 sekunder. Orsaken var att läkarna inplanterade elektroder i min hjärna och det gav en livsförvandling. Frankensteintekniken omskapade mig och fick mig till saker jag aldrig tidigare haft till min läggning, sjuka uppfatt-ningar kunde komma på en sekund och förändra mig till just motsatsen vem jag var. För mig verkade det som helt normala drifter och gärningar, men som jag aldrig tidigare haft. De kom in i mig som tvångsmässiga handlingar. Var allt mellan åsikter och gärningar. Jag kom in i situationer som närmast var omöjliga att ta sig ut ur. Fastnade i de mest horribla händelser och fick en hel del perverterade drag. Vad New York Times skrev, att minnesförlust blev ett attrak-tivt medel i CIA:s projekt var också en del av mitt nya jag. Jag kunde glömma bort var jag var på väg, var jag parkerat min bil eller vem jag egentligen var och  hela livet blev till ett kaos. Jag hade från första året någon ohörbar röst i mitt inre, som jag verkade kommunicera med och från den tiden gick mina tankar i slowmotion och liknade mer uttalade ord. Själv hade jag ingen idé om att vara utsatt för något. Det är först i efterhand, sedan allt uppdagats jag kan analysera orsakssammanhangen och inse vad jag utnyttjades för.

          För 50 år sedan fanns det en större debatt, professorer som vågade protestera men nu sedan projektet blivit till en del av samhällsutvecklingen har sekretess och missvisande information givit sina resultat. Förutsättningen att det kan gå vidare är att inget avslöjas. Redan under 1950-talets början hade det organiserats bakom insynsskyddade fasader. Det var ingen skillnad mellan USA och Sverige. Professor John Lilly tog upp det i sina memoarer, The Scientist (1978). Bakgrunden var att han kontaktats 1953 av CIA och FBI som ville inordna hans forskning med elektroder i apor och delfiners hjärnor i sina egna projekt. Men han vägrade och svaret publicerade han också i sin bok: ”Dr Antoine Remond, som använder vår teknik i Paris visar att den här metoden av stimulering av hjärnan kan appliceras till människan utan hjälp av neurokirurg. Det betyder att vem som helst med de rätta verktygen kan utföra det emot en person i det dolda och utan några synbara tecken på att elektroder insatts. Kommer den här tekniken i händerna på hemliga säkerhetstjänster kan de få total kontroll över en person och kunna förändra hennes uppfattningar extremt snabbt.” Det ger en god bild av SÄPO:s verksamhet. Men det kallas för sinnessjukdom att tro på, som ett statligt försvar för hemligheten. Trots allt klarade jag mig undan både den och polisen under många år. Jag var egentligen en ganska normal person. Var med i en gymnastiktrupp under tio år, höll på med backhoppning, hade pacifistiska och socialistiska idéer, var med i det nybildade vänsterradikala socialistpartiet – men förvandlades till militarist, nazist och drevs allt längre bort från mitt normala. Jag fick erfarenheter om det dr Lilly beskrev som förändra uppfattningar extremt snabbt och under åren 1959 och 1960 var jag mer robot än människa.

         I DET TYSTA

         Allt skedde inte över en natt utan det gick i perioder. Jag antar det första experimentet var att förändra mina hjärnvågor. Det finns också forskningsrapporter där Stockholmssjukhus varit deltagare. I alla fall gav det mig helt nya vanor och problem. Tvångshandlingar som jag inte förstod blev återkommande. De kom genom extern påverkan som jag aldrig kunde avbryta innan påverkan ströps. På något sätt var det som hände skrämmande men jag vågade eller kunde inte behandla det. Det fanns ingen jag kunde berätta det för, vågade inte tänka på det, sa till mig själv att sån är ju inte jag. Man frågar sig så klart ifall jag använde droger men det hade jag aldrig gjort. Jag drack vin nångång men det hade ingen relation till mitt förändrade beteende. Den första perioden är under åren 1957 till 1961. New York Times refererade från en forskningskonferens den 12 augusti 1959 och vad man citerade var vad också mitt experiment handlade om: ”Professor Delgado talade vid ett möte på den internationella läkarkongressen i Buenos Aires. Han sade att hans experiment bekräftade den obehagliga sanningen att rörelse, känsla och beteende kan styras med radiovågor att djur och människor kan kontrolleras som robotar.”  Jag var övertagen av den robotforskningen och man gjorde om mig till motsatsen i mycket av vem jag egentligen var.

          Forskningsprojekten pågick för fullt med ovetande människor och vid den här tiden kom  också KTH i Stockholm in i projekten om att förändra människors normala hjärnvågor. De samarbetade med Karolinska sjukhuset som överlät sina inplanterade patienter till experimenten. Professor Zetterberg skrev om det i en rapport, ( A Brief History of TTT 1965-1990) som han la ut på nätet innan han dog. Ett sista bidrag till vad han deltagit i: ”Vid mitten av 1960-talet gick den tekniska högskolan KTH i Stockholm in i en tid av förändring... Det mesta av min yrkesutbildning hade jag fått genom FOA (nuvarande FOI, egen anm)...I synnerhet skall man komma ihåg att en kurs i signalbehandling startade 1972. Den uppstod från vår forskning om analyser av hjärnvågor…Analyser av medicinska data, i synnerhet av hjärnvågor kom snart att uppstå som huvudprojektet och engagerade hälften av all personal...Arbetena utfördes i nära samarbete med anställda vid Karolinska sjukhuset...Det ledde också till teoretiska studier av modeller för att skapa hjärnvågsaktivitet.”  Men det stannade inte vid teoretiska studier. Karolinska sjukhuset var inblandade i brutala forskningsprojekt och det handlade om att förändra människors hjärnfunktioner, biologiska flöden och även hjärnvågor. Det mest omänskliga som hänt i samhället får också sina följdenliga skuggor på samma sätt som dr Frankenstein fick sitt monster.

                 FAKTA FÖR MEDIA

               Det finns givetvis ingen nyhet mer avgörande för samhället än att människors centrala nervsystem kopplas upp till statliga kontrolldatorer. Dessa som tillhör ett nytt maktinstrument för dolda makthavare. Frågan som uppstår är hur det kunnat hållas i det dolda så länge, den mest osmakliga av alla våldtäkter; statens övergrepp som även kan injiceras i oss med hjärnchips för livslångt utnyttjande. För 55 år sedan (1956) varnade den amerikanske professorn Joost Meerloo i sin bok The Rape of the Mind: ”Fria människor i ett fritt samhälle måste lära sig att förstå den osynliga attacken på mental integritet och bekämpa den. Vi måste inse vad som gör människan försvarslös till den påverkan...De tragiska fakta av politisk verklighet i vår tid gör det klart att psykologiska tekniker kan hjärntvätta hela nationer och reducera medborgarna till en sorts huvudlösa robotar...Vi skall inte tolerera de som använder goda värderingar bara för att lämna dem när de kommit till makten. Vi måste vara intoleranta till dessa övergrepp så länge som slaget om mental frihet eller död pågår.”  Verkligheten’ har distanserat alla spökhistorier nu ett halvt århundrade senare.

         NY TRANSMITTER 1967

       Med varierande framgång lyckades jag tygla vissa av de inducerade problemen under 1960-talet. Att tvingas uppträda som motsatsen vad man är kan vara svårt att förstå. Jag gjorde militärtjänst 1962 och under det året fanns ingen påverkan. Men allt fortsatte sedan. Jag fick leva med gärningar som aldrig annars skulle skett. Svårigheten fanns i att jag inte kunde ta in det i mina tankar, istället drevs det in i glömskan. Inte särskilt smart men så fungerade jag. Då helt ovetande om varför det hände men på gott och ont skulle det förändras efter några år. Ett problem som uppstått var att mina andningsvägar genom näsan ofta var helt täppta. Att det berodde på radiovågens verkan kom jag först flera år senare bli medveten om. I alla fall träffade jag en läkare på Södersjukhuset, dr Curt Strand vid kliniken för öron-näsa-hals. Efter en tid fick jag svar, som sa att jag hade en bråskbildning i min högra näskanal. Det lät lite underligt eftersom problemet var i båda näskanalerna men det fick vara ett första steg. Operationen gjordes med lokalbedövning i oktober 1967. När han höll på i min högra näskanal fick jag en stark smärta inne i huvudet och han sa: ”Ursäkta mig, jag råkade slinta med skalpetten men det är ingen fara.” Jag hade ingen orsak att tro något annat. Förstod inte vid den tiden att läkare begick övergrepp på sina patienter under operationer. Men i följderna fanns en radiosignal i huvudet. Jag antog att det var något tillfälligt och den var inte särskilt störande, men jag undrade ibland vad som orsakade den pipande tonen.

          Samma år dr Curt Strand inplanterade en transmitter genom min högra näskanal publicerade New York Times den poltiska ledaren Push Buttom People (10.4.1967). De varnade för hjärntekniken, antog att det fanns stater som planerade att utnyttja den för  kontroll av sina medborgare. Man skrev att den borde komma upp till en mer allmän debatt: “Det finns en oroväckande innebörd i experimenten med kontroll av människor och djur, som professor José Delgado vid Yale medicinska universitet utfört. Hans senaste prestation har demonstrerat att med inplanterade elektroder i en aphonas hjärna kan han få henne att ta avstånd från sina egna ungar genom radiopåverkan…Tänkbar-heten av motsvarande kontroll över människan skapar betänkligheter…Det är ganska troligt att vissa länder undersöker utsikten att använda dessa resurser till att kontrollera människan. Bara tanken om den möjligheten är stötande och gör självfallet en bredare allmän debatt och större uppmärksamhet nödvändig.” Forskningsprojekten var långt framskridna och elektroder inplanterades i ovetande patienter under operationer vid alla större sjukhus internationellt. Det förklarades i Yale University´s forskningsrapport Man's Intervention in Intracerebral Functions från 1967: “Inplanterade elektroder i människor används nu vid alla stora sjukhus…Närvaro av elektroder i hjärnan är inte skadlig eller ens otrevlig och patienterna lever ett fullt normalt liv i sina hem…Från den experimentella synpunkten kräver beteendeundersökningar individuell frihet…I följderna av den trenden har vi börjat påverka sinnets psykologiska reaktioner och vetenskapliga undersökningar har kommit fram till att: Vi kan experimentera med intracerebrala mekanismer ansvariga för utveckling och upprätthållande av specifika beteenden och mentala funktioner.” Fem år senare skulle den svenska statliga utredningen SOU 1972:47 varna för en framväxande polisstat i följderna av kontrollen av människan med den här tekniken.

          LIVSFÖRÄNDRINGAR

          Självklart är det svårt att inse vad som orsakats av påverkan med hjärntekniken jämfört med vad som annars skulle skett i ens liv. Sånt som tagits upp tidigare är mer självklara delar än det som följde efter dr Strands transmitter, den som jag antar att han insatte för SÄPO:s räkning. Men trots den irriterande tonen som fanns efter den så var åren därefter ganska befriade från inducerade följder. Kanske ville man se vad mitt liv var utan påverkan, eller vad man skulle använda mig till. Tillsammans med en ny social situation fanns det bra livsförändringar. Trots allt hade inte mitt liv varit helt övertaget av hjärnexperimentet under 1960-talet. Under de sista åren var jag ofta i Sydeuropa, klarade mig ekonomiskt, jobbade i Sverige 8 månader om året och livet var okay.  1972 bröt jag med mitt vanliga liv och valde att bli kriminell. Samma år började jag använda amfetamin. Jag tror fortfarande att det var mitt eget val, att det var ett liv jag önskade pröva på, men kan lika gärna ha varit styrt av inducerad effekt direkt in i hjärnan. Men ännu hade jag ingen aning om att min hjärna var sammankopplad med statens superdatorer för kontroll och experiment.

          Samma år jag tog det avgörande steget publicerade de amerikanska doktorerna i kriminologi, dr Barton Ingraham och dr Gerald Smith forskningsavhandlingen The Use of Electronics in the Control of Human Behavior. Den var 14 sidor i en juridisk publikation, Crime and Justice 1972. Där förklarades den fullständiga kontrollen av människan. Att styra handlingar och på en sekund kunna ändra uppfattningar: ”Utvecklingen av system för information från sensorer inplanterade i eller på kroppen ger möjlighet till observation och kontroll av människans beteende utan egentlig fysisk kontakt. Genom dessa fjärrkontrollutvecklingar, uppstår möjlighet till övervakning 24-timmar om dygnet och kontroll av utvalt beteende. Den potentiella vikten för kriminologi och straff med telemetrisystem har avgörande betydelse…Tekniken erbjuder förmåga att reglera beteenden med precision på en undermedveten nivå och därmed slippa undandra människan dennes subjektiva uppfattning av frihet…Användandet av telemetrisystem som en metod att övervaka människan, att inhämta fysiologiska data från hans kropp och nervsystem och att stimulera hjärnan elektriskt på distans, är från den nuvarande forskningen möjlig och användbar som en metod av kontroll…Om subjektet är inplanterad med en radiotransmitter, kan den överföra en elektrisk signal vilken blockerar fortsatta handlingar genom att få honom att glömma bort vad han sysslar med eller att överge sina aktiviteter.”  Vad jag lärde mig under de sex åren som följde, när jag var kriminell, då jag också använde droger, var att den svenska polisen använder tekniken för att stimulera brottslighet istället för att bekämpa den. Men också att man till rutin på häkten nedsöver intagna och inplanterar transmitters i deras huvuden och hjärnor.

          Den svenske FOA-forskaren Eskil Block utgav 1976 boken Människa och teknik i framtidssamhället, som trots titeln till största del handlar om den tiden. Där skrevs om hjärnkontroll: ”De ökade möjligheterna att påverka och ändra människor är en del av den pågående kulturutvecklingen…I demokratierna ligger risken snarast i att polismakten missbrukar sina befogenheter och tekniska möjligheter att trakassera enskilda och organisationer.” Det var något jag fick uppleva. Den statliga utredningen SOU 1972:47 utgiven av justitiedepartementet menade att: ”Informationen om människor kritiserades såsom ägnad att alltför mycket öka myndigheternas makt och möjlighet att styra enskildas handlingar. I informationsbehandlingens förlängning anas konturerna av en oangriplig polisstat med en absolut effektiv och till sina verkningar omänsklig förvaltning.” Det är till stor del vad fortsättningen av min berättelse kommer dokumentera. Dessutom att justitiedepartementet nu själva blivit en del av den omänskliga makten och inte vill eller törs opponera sig emot polismyndighetens brottslighet. (För närmare information - se internetpublikationen: Justitiedepartementet och polismyndigheten som brottsorganisationer.)

          BROTT OCH STRAFF

          När jag beslöt mig för att lämna det gamla livet hade jag bara en vag aning om kriminalitet och de människor som stod bakom den. Egentligen visste jag inte hur jag skulle söka kontakter eller vad det livet innebar. Jag hade under mina sista somrar i Spanien träffat en engelsman som sysslade med brottslighet. Jag kände till att han alltid hade gott om pengar, hyrde en villa på Costa del Sol och sysslade med bedrägerier, förfalskade värdedokument och liknande. Mr Cliff hade bjudit in  mig till sitt hem i London. Så jag ringde upp honom och reste över till England. Där kom jag att inleda mitt nya liv. Jag blev delaktig i hans affärer och kom över en hel del pengar. Lärde mig om hur man lurar banker. Med nya vanor, dyra hotell och middagar på exklusiva restauranger kom jag bara efter nån månad underfund med att jag var övervakad.  Det fanns flera tecken. Jag märkte övervak-ningen hela tiden men tyckte det inte stämde in på polisiär spaning för man gjorde inte mycket att dölja den. I början av mars 1972 bodde jag på Hotel Piccadilly (nuvarande Le Meriden) på Piccadilly Road men kände på mig att det här var en farlig situation. Jag talade med Cliff men han ansåg att man inte kunde ha avslöjat något om vår verksamhet och själv hade han inga erfarenheter av det jag märkte.  Det fanns en känsla inom mig som var så stark och skrämmande att jag på kvällen den 9 mars packade mina väskor och gjorde mig klar för att flytta. Därefter hade jag middag med en kvinna och följde henne hem till norra London. Där stannade jag till tidigt nästa morgon när jag körde in till Piccadilly Hotel. Egentligen skulle jag bara gå upp och hämta mina väskor,  men beställde kaffe och juice och bad dom servera det på rummet. Det var tidigt på morgonen och det var den sista stunden av ett liv som jag sedan för evigt skulle lämna bakom mig. Efter att ha druckit upp juicen föll jag in i medvetslöshet. Städerskan hittade mig avsvimmad på golvet vid 12-tiden. Det första jag märkte när jag öppnade mina ögon var att flera personer stod ovanför och försökte få liv i mig.  Man hade inplanterat mig igen och nu hade jag höga störande toner som gick in i  mitt huvud. Från och med nu och 13 år framåt kom jag att i en ständigt ökande grad utsättas för en terror som efter sex år (1978) övergick till tortyr. Nu kom också inducerade verbala signaler att bli ständig kommunikation dag och natt. Varför hade det hänt? Allt vad jag gjort hade strömmat in i den svenska säkerhetspolisen superdator. Dom hade så klart meddelat sina kolleger i London. Jag var ju redan en försöksråtta så nu skulle man öka spelet. De amerikanska doktorerna, Ingraham och Smith som utgav sin avhandling 1972 nämnde också: ”Rörelse, känsla och beteende kan styras med elektriska energier och människor kan kontrolleras som robotar med fjärrkontroll…Men när man börjar inplantera radiosonder under huden  eller kontrollera gärningar genom elektrisk stimulering av hjärnan uppstår en svår situation. Den kan inräknas inom området privatliv eller kanske det borde kallas för mänsklig respekt.” (Den engelska originaltexten finns med i rapporten Frankenstein där ett större utdrag är med från deras avhandling).

          För den som trots allt har svårt att acceptera att den här sortens händelser kan ta plats - se läkarutlåtandena med röntgenbilder längre fram – men det här är bara början. I alla fall hade nu Södersjukhuset som troliga deltagare i FOI:s projekt (1957), sannolikt SÄPO (1967, dr Strand) och nu troligen MI:5 transmitters inplanterade i mitt huvud. Men det skulle bli fler. Från den 10 mars 1972 började jag naturligtvis förstå vad dr Strand hade utfört och senare gick det upp för mig att det var orsaken till mycket av vad jag upplevde och gjorde efter Södersjukhusets första övergrepp 1957. Från den tiden (1972) visste jag att de kunde se vad jag såg, konstatera mina tankar och vara med i mina känslor – som en osynlig deltagare inne i mig med resurser att förändra allt jag var. Då började också en ny livskamp, en hjärntvätt, beteende-manipulation och plågsamma toner tillsammans med en verbal inblandning man inte kunde avskärma sig från.

          STAT EMOT MÄNNISKA

          Drygt ett år innan jag förändrade mitt liv hade New York Times (19.9.1970) haft ytterligare en politisk ledare om hjärnkontroll med rubriken Brain Wave. Mitt fall överensstämde med deras uppfattningar: ”Ifall den bortgångne George Orwell nu skulle skriva en uppföljning av “1984” hade han säkert sett de traditionella propagandateknikerna för att kontrollera människans sinne, som förlegade. I dag skulle han sannolikt förutsett ett samhälle där nyföddas första upplevelser av livet vore neurokirurgi. En operation där barnets hjärna sammankopplades med en inplanterad radiotransmitter till kontroll av både förnuft och känsla…Det representerar i alla fall det första steget mot en mardrömslik vision av en hjärnkontrollerad befolkning och den skrämmande möjligheten gör att lexikografer i det 21:a århundradet kanhända måste lämna verbet ”att hjärntvätta” (to brainwash) och ersätta det med ”att hjärnmanipulera” (to brain wave). Det var ingen obefogad rädsla. New York Times var medvetna om vad som var på gång. Samhällsförvandlingen som skett under de senaste 60 åren har andra orsaker än de traditionella. Vi skall inte tro på illusioner som byggts upp av politiker, professorer och ledande poliser. De är delar av spelet om att lura upp befolkningen. Både terrorister, gangsterkungar och knarkligor står under SÄPO:s och kriminalpolisens hjärnkontroll.

Hjärntekniken utvecklades inom både kommunistblocket och i Väst. Sovjet var under 1960-talets första år på väg att utveckla superdatorsystem för att kontrollera hela befolkningens  beteendemönster. När Lee Harvey Oswald anklagades för att ha mördat president Kennedy begärde Warrenkommissionen in en promemoria från CIA om Sovjets utveckling av hjärnkontroll. Oswald hade bott där och även varit intagen på sjukhus för operation. I CIA:s utlåtande den 19 juni 1964 framgick att: ”Memorandum från CIA:s tjänstgörande chef  Richard Helms, med en kortfattad beskrivning av Sovjets forskning och utveckling ifråga om styrning och kontroll av beteendet, avsett  för undersöknings-kommissionen av mordet på President Kennedy…. Refererandes till ert meddelande av den 19 maj 1964, med förfrågan beträffande Sovjets tekniker och program för sinnesförändring och hjärnvätt… Nuvarande forskning indikerar att Sovjet försöker utveckla en teknologi till att kontrollera uppkomsten av beteendemönster bland befolkningen i Sovjet-unionen i enlighet med politiskt uppgjorda målsätt-ningar…Denna nya trend observerad under den tidiga efter-stalinistiska perioden fortsätter. 1960 användes termen ’cybernetics’ av Sovjetiska forskare för att beskriva utvecklingen. Den nya vetenskapen är betraktad, som nyckeln till förståelse av den mänskliga hjärnan och dess psykiska funktioner samt till personligheten - även för att kunna kontrollera den.”  (Dokumentet var ett av de New York Times fick frisläppt 1977. Den engelska originaltexten finns med i ett större utdrag i rapporten Documents.)  Samma planering fanns både i Sverige och USA. Den välkände amerikanske professorn, Carl Sagan, skrev i sin bok Lustgårdens drakar (1970): ”När det handlar om teknologiska mardrömmar är det viktigt att man inser möjligheterna att folk kan förstå dem och förhindra missbruk från regeringar...Den befolkning som tillåter myndigheterna att inplantera elektroder i sina hjärnor har förlorat slaget om friheten.”  Det är ord vi måste ta på allvar och alla som önskar frihet, mänsklighet och att inte tvingas leva med en djävul och hans kontroll inbyggt i sin hjärna måste samlas omkring ämnet och ta upp det till debatt.

HJÄRNTVÄTT

Om man skall finna den vanligaste påverkan som alltid fanns med under åren som kriminell var det hjärntvätt. Innebörden av uttrycket är minnesreducering och det var ju också vad New York Times förklarat som en av CIA:s centrala målsättningar. Elektromagnetisk strålning i hjärnan påverkar en signalsubstans, acetylkolin, som reducerar minnets funktion. Från och med våren 1972 hade jag tre strålningskällor inplacerade i mitt huvud och effekten från dessa ökades under för undan. Man reducerade syrebalansen i hjärnan som kan ses från röntgenbilder och det förändrade mig både mentalt och fysiskt. En metod var att torka ut näskanalerna att det inte gick att andas genom dem. Det hade varit problemet när jag 1967 kom till Södersjukhuset och träffade dr Strand - men hade blivit mycket värre sedan dess. Radiovågen minskar syret i hjärnan och som vi kan se längre fram har alla undersökta kriminella det som symptom.

Men för mig användes inte tekniken till att förhindra brottslighet eller att sätta fast mig utan mer som ett terrorinstrument. Men när jag utförde mina brott tog man ofta bort akustiska störningar, verbala flödet, hjärntvätt och annan påverkan. 

Man kunde också hålla olika experiment, skapa kramper, ge värkar, långvarig sömnlöshet och till stor del styra till förändrade beteenden där jag helt förlorade mina normer. Det tillsammans med amfetamin var så klart personlighetsförändrande. Den ständiga pressen av starka signaler inne i huvudet omintetgjorde koncentration och förmågan att tänka i längre sekvenser.  Åren 1972-1978 kom jag in på häktet flera gånger, anhållen för olika brott men jag klarade mig ganska bra rent juridiskt. Fast hjärnterrorn ökade, inte bara till sin effekt från tidigare inplanterade transmitters utan jag nedsövdes flera gånger och fick ytterligare radioinplantat insatta i mitt huvud på häktet. Dessutom trycktes en transmitter in i min hjärna och förstörde delar av den frontala loben och det skedde på Nackapolisens arrest den 26 november 1975. Det var en present från polisen på min 35-årsdag och något som kom att förändra mina livsomständigheter mer än något annat.

                    Jag hade varit hemma hos några vänner i Bollmora. Som present hade jag fått en attacheväska. Inte någon speciellt dyr men snygg och istället för ett grattiskort hade kvinnan satt ditt sitt visitkort. Med väskan i min bil körde jag hemåt. Jag bodde i Älta (Nacka) och vad som då hände var inte någon tillfällighet utan en planerad polisaktion.  Jag blev stoppad av kriminalpolisen.  Dom kände mig sedan flera år och egentligen brukade vi ha ett ganska gott förhållande. Det hände till och med att jag hade middag på Sheraton med ledande kriminalkommissarier. Något som jag också hade den största nytta av i min verksamhet. Nu fanns det dessutom inget man kunde ta mig för. Fast man menade att väskan måste undersökas därför det stod ett annat namn än mitt på den.  Jag förklarade att man lätt kunde kontakta personen vars namn, adress och telefonnummer stod på kortet. Men de insisterade på att ta med mig till Nackapolisen. Det första jag krävde var att få kontakta min advokat, Lars Bergmark. Han hade ett samtal med polisen och ansåg att de inte hade någon rätt att hålla mig kvar. Men trots det låstes jag in i en cell.  Klockan var 2-3 på eftermiddagen och jag serverades en kopp kaffe med bulle. Efter det somnade jag snabbt in. När jag vaknade var det sent på kvällen och jag hade varit nedsövd 7-8 timmar. Från den stunden var jag helt på det klara med att man kört in en transmitter in i hjärnan. Något som jag senare också kunde bevisa. Man höll mig kvar till nästa morgon då jag släpptes.

                                  

               NYTT LIV      

          Mycket förändrades efter Nackapolisens transmitter. Den överförde hetta direkt in i hjärnan, förändrade temperaturen och med det följde något liknande med  tortyr. Det kan jämföras med att få hjärnan kremerad levande och att ens inre organ; hjärta, hjärna och muskelfunktioner upphör att fungera. Jag är inte den enda som haft liknande erfarenheter av polisens övergrepp. Flera av mina dåvarande vänner hade motsvarande erfarenheter och i amerikanska böcker finns flera svenska kriminella fall med. Rolf Sundvall lär ha utsatts 1970 på häktet i Stockholm och omkom ett par år senare i en lägenhetsbrand. Göte Josefsson plågades av dessa experiment från slutet av 1960-talet till sin död på 1990-talet. Erik Gidlund kände till att man hade direktkontakt med hans hjärna och misstänkte att man höll organ i hans mage under en experimentell påverkan och plåga. Gösta Lilja bestrålades med frekvenser som brände i hans ansikte och på ryggen. 

Senare dog han i skelettcancer. Alla dessa inplanterades på häktet i Stockholm. För mig var ökningen av hjärntemperaturen det mest plågsamma. Det förändrade ens fysik, psyke och beteende som också forskningsrapporter omtalar. Men det var inte allt. Man kunde helt neutralisera verkan av amfetamin och mediciner som sömntabletter med hjärntemperaturen.   Trots att jag fortfarande klarade av att försörja mig var jag inne i en nedgång. Det fanns mer plåga än roligt i livet. Drogerna kunde i bästa fall för några timmar ta en ur problemet. Mitt liv blev fullt upp av misstag och förluster. Det var direkt relaterat till hjärnan, terror och en självmedicinering som hade haft sin tid. I mitt fall var det uppenbart att jag måste lämna mina idéer om ett spännande kriminellt liv. Det tog en viss tid men jag beslöt mig för att bryta.  Jag hade hållit på under 5 år när jag i juni 1977 förberedde mitt sista brott som skulle avsluta det som hade givit mig så stora upplevelser, spännande tider men också jättelika livsproblem som jag inte visste hur jag skulle ta mig ur.

                    Sedan nåt år hade jag funderat på min kommande framtid. Hur jag skulle gå tillväga för att förändra mitt liv.  Redan ett år tidigare hade jag börjat planera det brottet och i maj 1977 gjorde jag en resa till Ibiza för att ta ett första steg utan droger och lägga upp en idé. Med falskt id-kort och fullmakt från ett stort företag ringde jag upp banken i samma hus, presenterade mig som advokat som för en klients räkning behövde lösa in en hel del värdepapper. Dom lovade att ha summan klar senare på dagen. Det handlade om mitt liv – eller död. Jag befann mig i en situation som inte bara innebar att bryta med kriminalitet och droger utan mycket mer om hur jag skulle övervinna SÄPO, Södersjukhuset och MI5:s inplantat som fanns inne i mitt huvud. Dom hade inget förbarmande med mitt liv och deras terror var livsförstörande och på sikt dödlig.

          En månad innan jag gick in på banken och fyllde min attachéväska med kontanter hade jag skrivit ett brev till socialstyrelsens generaldirektör Bror Rexed. I all vänlighet hade jag förklarat vad jag var utsatt för. Bad om hjälp att få de inplanterade objekten avlägsnade. Veckan därefter kontaktades jag av en psykiatriker, Annmari Jonsson, vid socialstyrelsen. Hon var riktigt förbannad, hänvisade till mitt brev och sa att ifall jag fortsatte att sprida dessa sjukdomssymptom, hon kallade mina ord, kunde jag bli sinnessjukförklarad. Ett hot som hon senare gjorde allvar av. Alla som anser sig utsatta för inplantat är gravt mentalsjuka, det finns ingen teknik för fjärrkontroll av hjärnfunktioner meddelade hon mig. Det är fortfarande psykiatrins inställning.  Forskares ord som Dr Stuart Mackay´s från 1968 har ingen betydelse: ”Bland de många telemetriutvecklingar som används idag finns miniatyriserade radiotransmitters som kan inplanteras i människa och djur…I allmänhet har vi arbetat med frekvenser från ca 50 kHz till ett par hundra MHz...” Dr Mackay var under ett år i mitten av 1950-talet på Karolinska institutet där han med svenska forskare utvecklade minitransmitters för människor. Texten är från hans bok Bio-Medical Telemetry. När jag senare kunde detektera frekvenserna som gick in i mitt huvud låg de inom området 15 till 25 kHz, alltså ungefär inom samma spektra som han nämnt. Radiospecialister menade att det var Försvarets långvågssändare i Småland som sände ut dessa frekvenser. 

          När jag var i Atén 1970 hade jag turen att träffa en grekisk läkare, utbildad på Karolinska sjukhuset och som talade svenska. Han ägde ett hotell i Voliagmeni utanför stan så jag och min dåvarande tjej bodde där några dagar. Nu tog jag chansen och ringde upp honom när jag kommit i säkerhet i Köpenhamn. Han bjöd in mig och där började jag mitt nya liv. För mig var det inga problem att bryta med ett långvarit användande av droger eller byta umgänge. Jag fick också förståelse och hjälp med vad jag var utsatt för. Min vän, mr Costas hade de bästa kontakter och med hans hjälp kom jag att träffa den första läkare som bistod mig, röntgade mitt huvud och utfärdade intyg om att det fanns främmande föremål inplanterade. Jag trivdes med mitt nya liv och stannade länge nog för att vara säker på att det fungerade.  Vid den tidpunkten hade New York Times börjat utmana CIA och deras hjärnprojekt. (Fast det tog över 20 år innan jag kom över de artiklarna.) När jag nådde mina första framgångar i Atén publicerade de den politiska ledaren Control CIA – Not Behavior (5.8.1977) och vad de tog upp är lika aktuellt i Sverige: 

”Så vi måste lägga till motbjudande medicinska experiment till listan över C.I.A:s skräckhistorier…Det ursprungliga motivet var att utveckla ett försvar mot den förmodade hjärnkontroll ryssarna och kineserna realiserat, men programmet tog snart offensiv inriktning. Ett mål, till exempel, var att programmera individer att de skulle följa C.I.A:s order även till den grad att de gav upp så grundläggande beteenden som självbevarelsedrift.  Vi är inte tillräckligt skolade i etik för att veta hur det skiljer sig från mord. Ingen verkar veta hur många medborgare som utnyttjades till försöksråttor och hur många som skadades…CIA och hela regeringen måste finna alla tänkbara offer, för behandling och kompensation. För Kongressen gäller det att åter ställa den envisa frågan om garantier mot framtida perversioner som fortfarande anses legitima bakom etiketten säkerhetspolitik…Det finns inga alternativ till att även hålla deras högre tjänstemän etiskt och juridiskt ansvariga som individer för all verksamhet. Även vid denna tidpunkt, om än bara som avskräckande, bör landet få veta vilka som sanktionerade dessa projekt och hur.”  Kraven i Sverige måste självklart ha samma inriktning. Först upp med hemligheten, sedan debatt och för det tredje måste vi få närmare vetskap om vilka som låg bakom projektet och hur det har organiserats inom staten. Det borde väl stämma in i den påstådda demokratiska andan politikerna menar att de företräder. Ersättning var ett annat krav New York Times nämnde och det måste självklart bli yrkanden på miljarder, många miljoner för varje enskilt offer.  Statliga våldtäkter skall vi inte ha något förbarmande med. Många har fått hela sina liv kvaddade, plågats och hjärnor skadade, som jag själv. Människor har också dödats i forskningsprojekt, som Vera Dannborg, Gösta Lilja och Erik Gidlund.  Dödandet accepterades officiellt vid etikkonferensen i Strängnäs 1978. Där förklarades att man inte kunde undvika morbiditets- och mortalitetsföljder i forskningen. Termerna står för sjukdom och död. Informationen kommer från professor Gustav Giertz bok med den passande titeln: Medicinsk etik i läkarens vardag.

          När jag kom hem under den sena hösten 1977 hade jag i alla fall läkarutlåtanden som styrkte mina påståenden om inplanterade transmitters. Jag kontaktade socialstyrelsen. Då översände man röntgenbilderna till sin expert vid Akademiska sjukhuset, Kjell Bergström för utlåtande. Men han vägrade först att ge något utlåtande. Alla inblandade visste självklart om verkligheten. Det handlade mer om hur man skulle klara sig ut ur situationen. Jag åkte till Uppsala och träffade honom ett par gånger och han lovade att granska bilderna. Men det tog lång tid och många förnyade krav innan han äntligen efter 4 månader kom med ett helt missvisande utlåtande som omtalade att inget onormalt kunde ses på mina röntgenbilder.

               FÖRSTA OPERATIONEN

          Vid den tiden i början av 1978 upplevdes hjärnexperimentet som om det var på väg att döda mig. Jag undrade hur länge det var möjligt att orka med. Jag reste till Atén igen, träffade min röntgenläkare, visade det osanna svenska utlåtandet och han hjälpte mig. Kontaktade en av sina bästa vänner, en kirurg, dr Gregorious som opererade mig på en privat klinik och avlägsnade den transmitter dr Curt Strand inplanterat 11 år tidigare. Han gjorde det av medmänsklighet utan ersättning och jag låg kvar på kliniken 4 dagar. 

Därefter reste jag över till en vän i New York. Jag hade gjort en stor framgång men också utmanat hjärnstatens största hemlighet. Det här året publicerade professorn i juridik, Alan Scheflin sin bok om hjärnkontroll, The Mind Manipulators – i den skrev han: ” Inga experiment undgick att testas och inga befolkningsgrupper undslapp att bli till experimentella forskningsråttor; män, kvinnor, barn, fängelsekunder, mentalpatienter, sexuella psykopater, schizofrena, åldringar och även dödligt sjuka cancerpatienter utnyttjades alla för CIA:s program om total kontroll av hjärnan.” I Sverige är det FOI-SÄPO som bedriver samma projekt i sitt maktspel emot befolkning och det demokratiska systemet. Dessa som till största del inte har en aning om hjärnkontroll och det statliga våldtäktsprogrammet. När jag kom till USA stod jag under bevakning. Tyvärr gjorde jag ett stort misstag just därför att jag inte insåg vidden av saken.  Jag kontaktade New York University and deras Physical Department. De lovade att analysera objektet som hade tagits ut ur mitt huvud. Jag skulle resa vidare till en karibisk ö och vi avtalade att jag skulle få resultatet när jag var tillbaka i New York 
några veckor senare. Men då hade det försvunnit. CIA eller någon annan institution, kanske det var universitetet, hade konstaterat vad det handlade om och vidtagit åtgärder. Därför finns det bara på två bilder – en inne i mitt huvud när man öppnat det och en just när det tagits ut efter operationen. Det är svårt att inte göra misstag i den här saken. Självklart skulle jag delat objektet och låst in en hälft men det insåg jag inte då. Terrorn pågick med samma intensitet oavsett ifall jag var i Stockholm, New York eller på Jamaica.

HÄKTAD, SINNESSJUKFÖRKLARAD OCH INSPÄRRAD

                      När jag kom tillbaka till Stockholm i augusti 1978 blev jag tagen av kriminalpolisen. Man påstod att jag varit inblandad i ett bedrägeribrott. Efter två dagar kom dr Annmari Jonsson upp på häktet Kronoberg på Kungsholmen i Stockholm för en s.k. liten sinnesundersökning. Mötet tog en timme och det enda hon fokuserade på var ifall jag fortfarande hade samma uppfattningar. Javisst, sa jag. Nu kan jag dessutom visa upp röntgenutlåtanden om främmande objekt som den grekiske läkaren utfärdat, likaså operationsutlåtandet där det stod att ett friliggande föremål hade avlägsnats från mitt huvud och bilder från operationen. Hennes utlåtande grundades enbart på att alla som ansåg sig vara utnyttjade för den här formen av experiment var mentalsjuka och i behov av psykiatrisk vård. Tekniken existerade inte, förklarade hon. Vid den tidpunkten hade jag ännu inte fått fram böcker eller artiklar som styrkte det. Hon skrev i sitt utlåtande: ”…Med intensitet vidhåller han vad han till socialstyrelsens generaldirektör meddelat. Han blir upprörd och tydligt sårad om man ifrågasätter realiteten bakom hans sjukdomshistoria. Han företer sålunda uppenbara vanföreställningar, påverkningsidéer och är därtill paranoid. Han är psykotisk, i behov av sjukhusvård och klara skäl till rättspsykiatrisk undersökning föreligger.” Det statliga försvaret är lika starkt idag. Metoderna har inte förändrats utan man sinnessjukförklarar med samma motivationer. Den teknik som dr Annmari Jonsson påstod inte existerade hade då förekommit i forskningsrapporter under 30 år. Vid samma tid som jag sinnessjukförklarades utgavs forskningsrapporten Two-Way Transdermal Communication With the Brain (1975), som ett samarbetsprojekt mellan Yale University och Madrids medicinska högskola. I den förklarades: ”Permanent inplantering av elektroder i hjärnan är en använd metod för undersökning av neurologiska funktioner och elektrofysiologiska samband till beteenden.…Den mest intressanta aspekten av stimoceivers (ett annat ord för transmitters, egen anm) är möjligheten att utföra samtidig stimulering och övervakning av hjärnfunktioner att därmed upprätthålla feedback och beslutsprogram för påverkan av hjärnan med hjälp från datorer. Med den avancerade och miniatyriserade elektroniken blir det möjligt att komprimera den nödvändiga kretsen, som ett datorchip vilket är inplanterbart under huden. Därigenom blir det nya instrumentet kapabelt att motta, analysera and returnera information till hjärnan, upprätta artificiella förbindelser med program för stimulering betingat av förutbestämda hjärnvågsmönster.”  Just det texten omtalar hade jag då varit utsatt för under 20 år. Enbart beroende på att jag försökte befria mig, avslöja vad jag hade utnyttjats till sedan jag var tonåring blev jag sinnessjukförklarad.  Statens metoder att genom planlagt osanna förklaringsmodeller använda psykiatrin som ett försvar för att ingen skall kunna avslöja projektet är detsamma idag.  Efter dr Jonssons utlåtande överfördes jag till rättspsykiatriska kliniken i Huddinge för en stor sinnesundersökning.

       Under tiden på Kronobergshäktet, i mitten av augusti 1978, hade man återigen nedsövt mig och inplanterat en transmitter men efter bara fyra år kunde jag avlägsna den. Den första gången som man slog på den var det som ett blixtnedslag,  en elektromagnetisk bomb slog in i huvudet och efter bara 10 sekunder låg jag på golvet i spasmer, med kramper i ben, fötter, armar, händer och fingrar.  Effekten var lika kraftig som en pågående svår misshandel, fullt jämförbar med att bli sparkad i huvudet. Något man omöjligen kunde skydda sig emot eller överleva om det pågick tillräckligt länge. Hjärtslagen började upphöra, kom nångång då och då, det var helt otänkbart att kunna resa sig upp, kramperna spreds till allt fler lemmar i kroppen. Radiovågen hade helt uppenbart drabbat mitt huvud från den högra sidan. Den lågfrekventa mullrande tonen som den förde med sig kom enbart in genom högra örat. När man efter ett par timmar drog ner effekten och jag kunde resa mig var den högra sidan av mitt ansikte starkt uppsvullet, som en boll låg i kinden. Men jag hade haft tur när de inplanterade transmittern för den låg så lågt ner i den högra näskanalen att den stack ut några mm där. Det gjorde att jag kunde bli av med den efter bara några år.

                  DR JANES JEZ BLUFF

                Den stora sinnesundersökningen som utfördes av dr Janes Jez var mer ett psykiatriskt sjukdomssymptom. För 4-5 timmars samtal på Rättspsykiatriska kliniken satt jag där under tre månader. I följderna av den kom jag också att kunna styrka mer av dr Jez och psykiatrins brottslighet. Vid den här tiden utgav världens mest välkända vetenskapliga organisation, AAAS, the American Association for the Advancement of Science, (de publicerar också Science) boken The Breaking of Bodies and Minds (finns i utdrag i Brain Wall). I den behandlades rent allmänt psykiatrisk brottslighet och hjärntekniken togs upp. Där skrev man: ”Staten kan med hjälp av psykiatriker, effektivt tysta människor vilka opponerar sig emot politiken. Manipulation av psykiatrin för politisk målsättning är en realitet i många länder.” Sverige är ett av de länderna. Den brottsligheten är också regeringen delaktig i eftersom man accepterat det som ett medel för att gömma undan den politik, man annars själva kan hamna inför rätta för. Vid den här tiden var jag 37 år. Jag hade aldrig tidigare haft med psykiatrin att göra, aldrig visat några omänskliga drag eller våld och trots allt klarat mig ganska bra. Men det som drabbat mig gav självklart följder och jag blev lite av en ensling, valde ofta att gå ensam och på egna vägar även om det också haft sina fördelar under mina livsomständigheter. 

          Psykiatrikern Janes Jez använde samma förklaringsmodeller som socialstyrelsen och många läkare, att tekniken inte existerar. Men jag hade röntgenutlåtanden, röntgenbilder och kände till hur transmitters såg ut på skallröntgenfilm. 

Så jag menade,  för att över huvud taget delta i några samtal, att vi skulle börja med att göra en röntgenundersökning. Då kunde jag enkelt visa på inplanterade fakta. Han kände det som en risk och ville inte acceptera mitt förslag. Det tog en hel månad innan han gav med sig. Men när röntgen var klar ville han inte visa mig bilderna. Istället kom han med ett utlåtande från dr Tord Svahn, som intygade att det inte fanns några som helst främmande föremål på röntgenbilderna. Därmed är spelet över, sa dr Jez och skrev i sitt utlåtande: ”Robert Naeslund bör anses som farlig ifall hans system av vanföreställningar ej kan rubbas att han själv börjar tvivla på sina idéer och därmed börjar få sjukdomsinsikt.”  Så till dr Jonssons rubricering som  paranoid, psykotisk och att leva med vanföreställningar lade dr Jez till schizofren och farlig för mitt eget och andras liv. Det gjorde mig till en av Sveriges mest sinnessjuka och farliga människor och allt utgick bara från mina påståenden som utnyttjad. Det säger mycket mer om den farliga psykiatrin än om mig och den som borde börja tvivla på sina idéer var ju självklart Jez. .  Dessutom rekommenderade han att jag skulle isoleras på en av Sveriges mest välbevakade sinnesjukhus.  Jag kom till Sidsjöns slutna psykiatriska klinik på juldagen 1978, en plats reserverat för mördare och grava våldsbrottslingar. Vården bestod enbart i att vi skulle ta medicin morgon och kväll. Överläkaren dr Tord Hasselberg var en ganska trevlig person. Han sa att det ju inte var något fel på mig. Kunde jag bara övertyga utskrivningsnämnden om att jag övergivit mina villfarelser, skulle de släppa ut mig sa han. Ingen hade kommit ut därifrån på snabbare tid, 100 dagar. I april 1979 var jag utskriven. Det var extra speciellt eftersom jag led av så många sinnessjukdomar. Men dr Jez brottslighet slutar inte här utan kunde styrkas på helt nya sätt efter ett par år. En av mina vänner, som var läkare, rekvirerade röntgenbilderna från Huddinge, de som visade att inga främmande föremål fanns i mitt huvud enligt dr Svahn och dr Jez.  De bilderna lämnades aldrig tillbaka utan ligger nu i ett bankfack med utlåtanden från flera läkare som verifierat att man kan se ett flertal inplanterade transmitters på dem. Få saker kan vara värre i ett samhälle än att psykiatrin lider under sinnessjukdom.

          Hjärnterrorn fortsatte och ökade. Det pågick fram till 1985 då jag vann min stora seger. Fast nu 1979 kunde jag inte göra något i den här saken på två år. Det var tiden för min försöksutskrivning och visade jag några symptom, som man kallade det, skulle jag snabbt bli intagen igen. Men jag var inne i en tid av förändring och tog chansen att resa till Indien och stannade där i stort sett hela tiden tills i augusti 1981. Där hade jag två av mitt livs viktigaste år, fick en djupare insikt om livet, andra värderingar och livserfarenheter som för alltid förändrade mig.

                                                                    KAMPEN FÖR ATT AVSLÖJA

          När jag kom tillbaka till Sverige 1981 var det till helt nya livsomständigheter. Terrorn ökade och jag var på väg att gå under. Under de följande fyra åren utsattes jag för nya plågometoder. T.ex. kunde man försätta  temperaturreglerande hjärncentra ur funktion. Följden var att jag pendlade mellan hetta och frossa. Man nedsatte min hjärnas funktioner och speciellt den högra hjärnhalvan där transmittern från den 26-11-1975 avgav hetta som ökade hjärntemperaturen. Under 3-4 timmar varje natt (till 1985) mångdubblades effekten. Det var helt omöjligt att kunna sova. När läkare talar om sömnproblem påstås att människan bara klarar ett par tre veckor innan missfunktioner uppstår och man riskerar att avlida. Men under mer än tre år sov jag inte en enda natt. Jag brukade ibland under morgonen hamna i nån sorts halvdvala när den akustiska tortyren trappades ner för en stund - men snabbt togs ur när 100 eller 200 decibel av tjutande toner brakade in i hjärnan. Sömntabletter gjorde ingen verkan. Mångdubbla doser gav i bästa fall nån timme men det kanske var några gånger om året.  Den förhöjda hjärntemperaturen verkade neutra-liserande på mediciner. Effekten av hjärnterrorn gjorde allt till ett problem, jag levde med svåra huvudvärkar, bara att komma ur sängen kunde ta nån halvtimme, ben och muskler måste vänja sig med nya ställningar. Upplevelsen var som om man varit med i en bilkrasch och hjärnan var bombad, armar och ben var brutna. Bilden ger en bra illustration av hur man mådde. Då skall man veta att jag hade slutat med droger, slutat röka, blivit vegetarian och börjat motionera. De nedsatta hjärnfunktionerna gjorde att jag drogs med sjukdomssymptom och man inducerade dessa under åtta år nästan varje vecka (det fanns ett par uppehåll - ett par månader under åren 1975, 1977 och 1978) att med strålningen påverka en och samma plats i halsen där ett sår uppstod. Det följdes av halsinfektioner, förkylningar o.s.v. och när en period var över kom en ny. Den verksamheten började 1975 men övergick till ständiga rutiner 1982 och tre år framåt. I boken Biomedical Telemetry skriver professor Stuart Mackay (f.d. forskare vid Karolinska) om möjligheten att inducera snabbt utvecklande sjukdomstillstånd. Jag var en experimentråtta för den forskningen.

             Det fanns andra experiment jag hade utsatts för under många år. Redan vid första övergreppet på SÖS i mitten av 1950-talet hade man satt in en sorts elektroder i anslutning till ryggmärgen. Även om jag inte förstod sammanhanget så märkte jag det första gången i slutet av 1950-talet när ryggraden mjuknade och ofta blev brännhet. Det var något som följde med genom åren. Men först  på 1970-talet när allt stod klart för mig insåg jag att de också hade satt in elektroder/transmitters där. Det experimentet ökade under 1970-1980-talen. Att den forskningen förekommer fick jag bevis för under slutet av 1990-talet. Då fann jag ett forskningsprojekt vid Lunds universitet som leddes av en professor Göran Bexell. I beskrivningen av det skrevs: ”Det långsiktiga 
målet för Neuro Research Science Center i Lund är att utveckla en helt ny generation ultralätta flerkanalselektroder som kan opereras in i hjärna och ryggmärg.” Patienter på sjukhus blir utan sin vetskap inplanterade med deras elektroder i både ryggmärg och hjärna, utnyttjade för experiment och ifall de skulle komma på det och protestera blir de sinnessjukförklarade. Det är den statliga modellen. Men Vetenskapsrådet förklarade genom bitr generaldirektören Gunnel Gustavsson 2009 att de har rätt till att använda människor i dessa experiment. För mig började upphettad ryggmärg och ryggrad för 55 år sedan. Även om det är mindre nu så pågår det emellanåt. Ryggraden kan hettas upp att den mjuknar och böjer sig. Det är en plåga att gå då och har varit det mest långlivade projektet, som pågått över ett halvt århundrade – ibland dagligen under år men emellanåt bara några månader då och då. I New York Times stora artikel om hjärnkontroll den 15.11.1970 sade en forskare att det var lika lätt att sätta in elektroder i människans hjärna som att ansluta en kontakt i vägguttaget. Det är så klart samma med elektroder i ryggmärgen, för att förstöra eller manipulera DNA.

          Människoförakt finns så klart med som en normal mentalitet bland de inblandade. De spökmänniskor som inplanterar och medverkar till statens våldsprojekt har naturligtvis inga gränser som säger hit men inte längre. De är de egentliga och farligaste terroristerna. Mentaliteten är densamma som i Nazityskland. När ämnet öppnas upp till allmän debatt skall vi se att det vi trodde var vitt hade brun färg och det ljusa som hoppet vi skådade in i var färgblindhet från en statlig mediarullgardin som gjorde att vi inget förstod.

        Det är ingen skillnad i andra västländer. I USA finns dokumentation om att man redan ca 1950 hade börjat nedsöva intagna och utnyttja dem i hjärnexperiment. I Utah State Prison plågas en stor del av de intagna med hjärntekniken (se Documents för deras Affidavits). . Vad jag gick igenom under dessa år kan mycket väl beskrivas med orden från den mest kända tyska s.k. terroristen. Ulrike Meinhofs förklaring från de första månaderna (1972) på kriminalvårdsanstalten Köln-Ossendorf ger en god bild av vad jag också utsatts för under åren 1978-1985.  När hennes fysiska-psykiska nedbrytning började efter en kort tid på häktet bad hennes advokat att hon skulle skriva ner sina upplevelser. Hennes ord som publicerades i biografin (Ulrike Meinhof av Jutta Ditfurth, 2008, Bonniers) sade: ”Känslan av att man oavbrutet, omärkligt utsätts för elektrisk ström, som om man vore fjärrstyrd. Känslan av att huvudet exploderar. Känslan av att skallbenet borde spricka. Känslan av att man pissar själen ur kroppen och känslan av att cellen rör på sig. Känslan av att ryggmärgen pressas upp i hjärnan. Känslan av att hjärnan sakta skrumpnar samman som torkad frukt. Känslan av att ens associationer hackas bort.” När hjärnsystemen får sin debatt kommer vi se att många svenskar som varit intagna på häkten och mentalsjukhus har identiska upplevelser med det Ulrike Meinhof utsattes för. Det finns tusenfaldiga metoder att plåga människor genom interaktionen med hjärnan. Dessutom skall man veta att Ulrike Meinhof genomgick en hjärnoperation 1962 då man satte in ett inplantat i hjärnan. Andreas Baader som inledde rebellrörelsen i Västtyskland fick tre år för en varuhusbrand i slutet av 1960-talet och självklart inplanterades han då. Det får man också en idé om i filmen Baader-Mainhof och mer och mer av det här ämnet kommer ut även om filmproducenter verkar ha en bättre kunskap än journalister. Det kan också betyda att det var den tyska säkerhetspolisen, som till en högre grad var de ansvariga för de år som kom, med RAF-terrorism där de byggde upp sina maktpositioner och inledde vägen mot till den totala kontrollstaten. Det är inte alls bara personliga hypoteser utan finns som exempel från USA och Sverige där det förändrade samhällsutvecklingen. Det kan vara svårt att ta det, men FOI-SÄPO känner inte bara till alla mördare från stunden det sker utan de har de inplanterade under total kontroll. För att skåda närmare in i mord och se exempel, läs internetpublikationen: Justitiedepartementet och polismyndigheten som brottsorganisationer.

FÖRSTA FRAMGÅNGARNA

I slutet av 1981 började jag med att skriva om vad jag hade utsatts för. Att man hade inplanterat mig på Södersjukhuset 1967, att jag blivit nedsövd och fått flera transmitters under mina år som kriminell. Jag förklarade också om den förföljelse och terror som tagit sin början 1972 och att jag opererats i Atén 1978 men samma år förklarats sinnessjuk. På den tiden hade jag som många andra, en blåögd idé om samhällets ärlighet och demokratiska mentalitet. Bland de jag vände mig till var statliga institutioner som JO, JK, regeringen, Ansvarsnämnder och ledande kulturpersonligheter, skribenter och läkare som jag antog skulle stå i motsats till det här. De flesta svarade mig aldrig. De som svarade, som JO, JK och en del riksdagsledamöter förklarade mer formellt att ärendet avskrevs eller att de inte kunde göra något för mig. Den förste som gav intresse för mitt fall var Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör Per Wästberg. Längre fram kom han att delta i flera möten om mitt fall och fick en speciell betydelse – både för och emot mig. Vid den här tiden var jag utfattig men av en tillfällighet fick jag en mindre summa 1982. Jag reste till Atén igen. Där hade jag flera vänner som var läkare och det fanns en transmitter, som var mycket destruktiv jag borde kunna få bort. Det var den sista polismyndigheten insatt, i augusti 1978 och den fungerade med mycket lågfrekvent strålning. Den satt långt ner i den högra näskanalen och redan några månader efter den insatts hade jag upptäckt och känt på dess botten. Jag kontaktade min bästa vän, han som var röntgenläkare och mötte en kirurg. Men undersökningarna visade att det enklaste sättet var att använda sig av de instrument en tandläkare har, att försöka dra ut det. Så när vi fått tag på en tandläkare försökta han med den metoden, men det trycktes sönder, gick i tusen bitar och en stark syra rann in i min näsa. Tandläkaren försökte plocka ut så många fragment som möjligt och han lade dem i ett sorts glas, som jag fick med mig, men under åren har det försvunnit och det är inte konstigt eftersom SÄPO går in i min lägenhet och inte gör någon hemlighet av det. Men framför allt var det skönt att ha avlägsnat den transmittern och jag behövde framgångar den här tiden, de hårdaste åren i mitt liv.

                Ett av problemen var att det inte fanns något bakgrundsmaterial som berättade om hjärnprojekten. I alla fall hade jag inte hittat något.  Men i början av 1983 kom jag över en titel The Mindstealers, av Samuel Chavkin. Han var välkänd skribent och medlem av US Association of Science Writers. Boken tog upp övergreppen och hjärnteknikens utveckling. I förordet tackade han en del professorer vid olika USA-universitet för att de bistått honom med information och Publishers Weekly's review skrev i sin recension: ”Big Brother telemetry for the surveillance of every citizen is on the drawing board. Chavkin's prediction that mind control techniques could become standard equipment of government, prisons and police departments is backed by forceful documentation in which he names agencies, and professionals participating in such programs. An important, shocking book that will provoke controversy and outrage."  Till det tjugotal professorer och andra personer han namngav skickade jag ett brev om hjälp. Berättade vad jag utsattes för, hur det hade börjat och skrev att jag inte visste hur länge jag skulle klara av att överleva.  Det var i mars 1983 och jag fick ett svar. Det kom från professor Aron Petter Lindstrom vid University of California, han som en gång i tiden varit gift med skådespelerskan Ingrid Bergman. Han var beredd att hjälpa mig. Bara jag skickade över röntgenbilder skulle han analysera dem. De skickades den 17 maj med rekommenderat brev och i slutet av maj kom första svaret. Han hade granskat bilderna tillsammans med en professor i radiologi och konstaterat flera transmitters inplanterade i mitt huvud. Han skrev: ”Dina skallröntgenbilder visar några inplanterade transmitters, en inne i hjärnan och två just under den.”  Det var en stor framgång. Nu kunde jag bevisa vad jag utsatts för. Jag kom i kontakt med Röda Korset som ställde upp för mig. Samma med regeringsrådet Gustav Petrén, som inte var politiker utan ordförande i Regeringsrätten och den som bildat Medborgarrättsrörelsen. Jag besökte Hewlett&Packard i Kista som bistod med många mätningar med avancerad elektronisk apparatur. En av deras elektroingenjörer kunde efter en hel del tester  konstatera vilka radiovågor som gick in i mitt huvud. Per Wästberg kom med på möten vi hade på KTH, med Röda Korset och H&P tillsammans med många andra intresserade personer. En stor svensk veckotidning publicerade fem sidor om mitt fall. 

En skrivelse med 50 namn, bl a professorer i juridik och teknik, överlämnades till Riksåklagare Magnus Sjöberg om att få svar på frågan hur det skulle bedömas när polis eller läkare nedsövde intagna på häkten och inplanterade transmitters i deras huvuden. Den inlämnades 15 januari 1985 och svaret kom efter flera påstötningar, Riksåklagaren förklarade att Stockholms Överåklagare skulle ge hans svar. Beslut ÖÅ ADII 76-85, daterat den 13 maj 1985 av Claes Zeime och Jonny Järlefelt svarade att dessa gärningar inte föll under allmänt åtal och därför inte heller föranledde några undersökningar. Fantastiskt! Om någon privatperson nedsövde och inplanterade statsministern skulle det leda till livstidsstraff och kallas det värsta terroristbrottet – men när staten gör det med medborgarna, då rycker man på axlarna och säger 

att det inte finns några lagar som förbjuder det. Lika enögd svarade Birgitta Dahl, som Riksdagens talman när hon framförde att det demokratiska samhället inte har rätt att lägga sig i polismyndighetens övergrepp därför det betraktas som enskilda fall. 

Det betyder att den som inte kan bevisa att det här utgör en systematisk verksamhet inte heller har något lagligt skydd för sina mänskliga rättigheter. Innebörden av det är att mänskliga rättigheter inte existerar eftersom de utgår från den enskilda människan och i sin följd betyder det så klart att vi inte har något rättssamhälle, när de som är menade att upprätthålla det ägnar sig åt en grövre brottslighet än den de är menade att skydda befolkningen från. Vid den här tiden (1984) hade jag satt ihop en skrivelse i likhet med den här, med bilder, intyg från läkare och skickat ut den i 349 exemplar, till varje riksdagsledamot. Det kom några få svar som hade likhet med hur förståndshandikappade människor kan se på det mest brutala och skrämmande ämnet vi lever med. En sade att ”det verkar ju vara en del år sedan, så kanske det redan är preskriberat och då är det inte så mycket man kan göra”. Ett annat svar sa att jag som var så duktig på att föra min egen talan, varför skulle jag behöva riksdagens hjälp. Längre fram rekommenderade mig justitieminister Laila Freivalds att gå till polisen även om det mest var för att själv dra sig undan ansvar. Ärendet är ju i högsta grad politiskt och när polisär-medicinsk och allmänt statlig brottslighet pågår, där både regering, läkare och administrationen gått ihop om att upprätthålla försvaret, då har man inte större chans med en polisanmälan än vad en jude i Hitlertyskland skulle haft med en anmälan emot Gestapo. När jag senare kontaktade SÄPO och bad om att få se vad som fanns i min personakt kunde jag konstatera att Moderaternas Gunnar Hökmark hade översänt min skrivelse till dem, för vidare åtgärder. Så fungerar den uppreklamerade demokratin.

          KGB I HJÄRNAN 

          Under mitt sista år i Indien (1981)  började jag kontakta vissa personer, dels för att få veta vad de kände till om ämnet och samtidigt berätta min historia för att se ifall de kunde hjälpa mig. Jag förstod inte vid den tiden den omfattande spridningen hjärntekniken utnyttjades för. Den bästa personen jag kom i kontakt med var Pravdas chef i Delhi, mr Shirokov. Vi hade flera sammanträffanden och han var den förste som berättade för mig att det här var omfattande projekt i vissa länder (här intill ser man ett CIA-memo om utvecklingen i Sovjet, som jag också kom in i). Jag skulle resa hem via Moskva med Aeroflot så han gav mig ett telefonnummer till en rysk professor han tyckte jag borde träffa. Kanhända kunde han hjälpa mig. Jag skulle ha två dagar där så det skulle i alla fall finnas tid att etablera en kontakt, eller möjligen förlänga mitt visum och bli opererad. 

När jag anlände till Moskvas flygplats blev jag kontaktad av en Aeroflottjänsteman som bad mig följa med. Han tog mig avsides där vi ställde oss för att vänta på någon. Efter ett tag meddelades i högtalarna att alla passagerare från Delhi på transit omgående skulle gå ut till väntande bussar. Men det gällde inte mig. Efter ytterligare fem minuter kom ett par ryska KGB-män som sa att jag skulle följa med dem. Vi gick också ut till bussarna men till en egen buss. Utanför den stod 5-10 soldater med vapen. Vi gick ombord och jag blev beordrad att sätta mig i sätet längst bak. Samtidigt steg alla soldater på och bussen körde iväg. En av de två agenterna sa att jag inte hade någon rätt att gå ut i Moskva eller ringa några telefonsamtal. (Jag vet ännu inte hur det kunde hända – ifall mr Shirokov var inblandad.) På hotellet kom jag till ett låst våningsplan som jag inte kunde lämna och jag fick inte gå ner i restaurangen utan middagen serverades på rummet. I alla fall sov jag gott den natten. Men redan från första stund på morgonen märkte jag att något hänt. Det kändes, som jag så ofta upplevt. Ett tryck inne i huvudet och det var på vänster sida just ovanför näsroten och en ny signal som jag aldrig tidigare hört. Jag var övertygad om att KGB hade satt in en transmitter i mitt huvud och tre år senare kunde jag också styrka det och även våglängden som gick in till den.

                  När jag hade fått dr Lindstroms utlåtanden kontaktade jag flera elektronikföretag för att mäta upp radiovågorna som gick in i mitt huvud. Man kunde använda spektrumanalysator med en speciell antenn. Den första var ett radioföretag i Bromma och efter en del undersökningar kom man fram till en frekvens som var ca 20kHz man misstänkte kunde gå in i hjärnan – när jag lämnade deras lokaler försvann frekvensen från deras skärmar. Man menade att det bara fanns en sändare i Sverige med de egenskaperna / frekvensbanden, det var Försvarets långvågssändare i Småland. Men det här var bara indikationer. Det skulle bli mer detaljerade förklaringar. Jag hade i alla fall något att gå på. Ett radioföretag i Vaxholm kunde mäta upp ett par liknande frekvenser. Nu hade jag en del kunskap så jag kontaktade Hewlett&Packard man menade var ledande inom radioområdet med avancerad utrustning. Där kom jag i kontakt med en elektroingenjör som tyckte mitt fall var intressant. Han gav mycket tid och engagemang för att klara av mätningarna och nu började en tid där också många andra kom med. Vi hade möten med H&P och deras avancerade apparaturer i Kista,  på Röda Korset, på Karolinska sjukhuset (för att visa psykiatrikerna) där också andra inplanterade kunde detekteras – och elektroingenjören hade ett samtal med en av sina kompisar som jobbade på FRA (Försvarets Radioanstalt). Han sa när vi träffades: 

”Jag tog med mig utskrifterna på alla uppmätta frekvenser och visade honom och han berättade en del för mig. Men jag fick lova honom att inte föra något vidare, så jag kan inte säga så mycket – mer än en sak - frekvensen 19,6 kHz kom in till Sverige första gången i augusti 1981 och är utsänd från Sovjet.” Jag hade aldrig berättat något om händelsen i Moskva eller att jag kom tillbaka till Sverige från Moskva då. Elektroingenjören visste inget om mitt liv.  Med den informationen visste jag att KGB inplanterat mig, men också att alla de andra frekvenserna, som låg inom samma spektra, med samma modulation och motsvarande effekter var de som gick in i mitt huvud. 

                     LÄKARNA GÅR TILL AKTION

Ingen kan föreställa sig med vilken kraft det medicinska samfundet reagerar när risken uppstår om att avslöjas som gelikar till den moral de tyska läkarna dömdes för i den andra Nürnbergrättegången. Man går på alla sätt över gränser, gör svart till vitt, anklagar och tar lögn som självklarhet. Med vetskap om att dr Lindstroms ord var motsatta till vad de ledande svenska läkarna påstod var det fullt normalt att man gjorde allt för att få Lindstrom att ta tillbaka sina utlåtanden. Men framför allt visar den här delen på skyldiga läkare som agerar i desperation över att bli avslöjade. Den 13 sept 1983 sände professor Töres Theorell ut en skrivelse till olika personer; professorer, Per Wästberg och även till dr Lindstrom. Där skrev han utan att ha någon närmare kännedom om omständigheterna: ”När det gäller skallröntgenfilmerna är det uppenbart att dessa bara har en projektion, varför man säkert ej kan tolka dem på det sätt som Lindstrom gjort”. Fast i själva verket hade Lindstrom fått alla projektioner, som hade gjorts på Karolinska och även Huddinge sjukhus. Andra naiviteter var: ”Såvitt jag med mina enkla kunskaper i fysik kan förstå äger de strålningsanalyser som Näslund redovisat ej bevisvärde. I mina samtal med honom har jag förstått att han saknar vissa baskunskaper i strålfysik…Bland annat kände han inte till skillnaderna mellan elektromagnetiska och longitudinella vågrörelser.” Det låter mest som småbarnsprat. Felet är säkert inte hans enkla kunskaper i fysik, utan mer människan bakom orden.  Mätningarna och analyserna var inget jag stod för utan en elektroingenjör på Hewlett & Packard. Som vi sett (se slutet två rubriker tillbaka – KGB i hjärnan) visade det sig senare att det var just de radiovågor jag visat Theorell, som gick in i mitt huvud. De var fem elektromagnetiska radiovågor identiska i utseende, styrka och modulation samtidigt som de flöt inom ett visst frekvensspektra. Alla var mycket originella och man kunde se att de innehöll en stor mängd information. Man måste förstå att professorer ofta är de mest naiva människorna, just därför att de har mycket kunskap om ett väldigt litet område men tror sig kunna uppträda som experter på det mesta.

          I september skrev också dr Magnus Lind vid Karolinska sjukhuset till Lindstrom för att försöka få honom att ta tillbaka sina utlåtanden. Han hade tidigare varit inblandad i mitt fall, därför han var en av Per Wästbergs kompisar. Samma månad hade han skrivit en remiss för röntgen vid Karolinska, som givetvis gav negativt besked från röntgenläkaren Bergstedt. I den remissen kan man se hur läkarna på alla sätt försöker förlöjliga den som opponerar sig emot deras övergrepp. Dr Lind skrev i remissen: ”Patienten uppger att han fått braintransmitters inopererade i ansiktet – i ansiktsvävnaden – och att dessa förorsakar svåra obehag.” Idén om att framställa det som i ansiktet var bara dr Linds eget påhitt. Därefter gick han över till att skriva till Lindstrom. I det brevet förklarade han att Karolinska gjort flera röntgenundersökningar av mitt huvud och inte funnit några främmande föremål och därför kunde så klart inte Lindstrom komma med andra uppfattningar! Lindstrom svarade: “That implies that you concluded I am totally misstaken regarding the skull roentgen films” och skrev att han först hade tänkt att kasta de oförskämda breven från Theorell och Lind i papperskorgen men insåg senare storleken av saken och skrev ett svar. 

I det brevet förklarade Lindstrom att han deltagit i ett tidigare fall, som varit uppe till rättegång emot tre läkare vid Karolinska, som avgivit falska utlåtanden och aldrig hade blivit förlåten av dem. ”Jag har lärt mig en hel del om de medicinska-politiska problemen i Sverige” och hänvisade även till fallet med en professor vid Karolinska, som i en riksdagsdebatt hade krävts om avsked för missbruk av sin ställning – något som borde ske oftare.  Därefter fortsatte han med att fråga dr Lind ifall han antog att röntgenbilderna Lindstrom givit utlåtanden om var förfalskade av mig. Han gav nummer som exempel på röntgenbilder och undrade ifall de själva inte kunde se de klart synliga främmande objekten? Därefter refererade han till en sammankomst på University of California där han visat mina röntgenbilder för neurokirurger, radiologer och patologer och att alla närvarande kunde konstatera de inplanterade främmande föremålen. Sedan besvarade han dr Linds ytliga påståenden om att jag var sinnessjuk och som Lind hade antytt, att man därför måste förstå att det jag påstod också var sinnesjukt. I den här delen kommer vi se flera utslag av sinnessjuka idéer.  Lindström skrev till svar att det inte vore konstigt ifall den som levt under mina omständigheter sedan många år också hade symptom av det. Han framförde att  förhoppningsvis skulle mitt fall få en lösning medicinskt och kirurgiskt istället för juridiskt. Men dr Lind svarade aldrig på Lindstroms tre sidor långa brev. Det fanns inte så mycket att hoppas på. Lindstrom gav inte med sig. 

          I stället lämnade dr Lindstrom över röntgenbilderna till två andra läkare vid University of California som inte kände till något om mitt fall. Det var professor Ingemar Wickbom, f.d. chef vid röntgen på Sahlgrenska sjukhuset, och professor Ricardo Centeno. Båda skrev i sina utlåtanden att de kunde konstatera inplanterade transmitters. Därmed hade motattacken från de svenska läkarna givit helt motsatt resultat. Nu var det uppenbart att deras skrivelser endast var avsedda att skydda övergreppen på sjukhus och häkten - och perverterad svensk politik. Men när dessa nya utlåtanden (Wickbom/Centeno) sändes från dr Lindstrom till en läkare i Stockholm, som gjorde dem kända för en del professorer, då anklagade en professor i radiologi, Dan Greitz vid Karolinska sjukhuset dr Lindstrom för att ha förfalskat professor Ingvar Wickboms namnteckning! Dr Lindström skrev till dr Wickbom 21 juni 1984 när han var i sitt sommarhus i Skåne: ”…How can Greitz even consider it possible that I have been sending a report with your signature falsified! How can this fellow Greitz write that?”  Vem kan undgå att se att det är något fel med dom? Tidigare hade jag anklagats av                                                svenska läkare för att ha förfalskat Lindstroms utlåtanden och nu anklagades Lindstrom för förfalskning av en kollegas namnteckning. Man kan se en hel del sjukdoms-symptom bland de ledande professorerna. De vill inte se verkligheten och var sinnessjukdomens källa och falska utlåtanden finns. Det är något så naivt att det borde själv-klart komma upp till en debatt vilka de är. Dessa som inplanterar oss medan vi är nedsövda för operation och deras kolleger som sedan skyddar dem genom att ge osanna utlåtanden och om de behöver, även sinnes-sjukförklara oss. Flera av de som invalts i Socialstyrelsens vetenskapliga råd, gräddan av medicinare och kirurger, har sedan årtionden tillhört de som begått dessa våldtäkter av patienter under operationer.

          I december 1983 skrev dr Lindstrom ett svar till Töres Theorell. Det kom till därför att en annan svensk professor, Gunnar Birke vid Huddinge sjukhus skrivit till honom och sagt: ”Consequently we can not confirm the declaration by dr P.A. Lindstrom.” Han talar mer som en general på slagfältet än som en botgörare. Han var också en av de som jag träffat som påstod att tekniken inte existerade. Till Theorell nämnde Lindstrom om brevet han fått från honom och svarade: ’Du menar att din psykiatriska diagnos av Näslund gör att inget främmande objekt kan ha inplanterats i honom? Jag förstår inte logiken… Om han är schizofren eliminerar det väl inte andra medicinska omständigheter? Näslund måste självfallet ha en hel del emotionella problem även om han utsatts för bara hälften av vad han framför…Jag har aldrig under min läkartid fått så oprofessionella kommentarer, svenska läkare riktat till mig i det här fallet.’ Brevet som var två sidor skickades till dr Theorell, dr Birke, dr Lind och mig. Ingen av läkarna besvarade det. Ett par år senare gifte sig Per Wästberg med Theorells syster och därmed bröt han också all kontakt med mig. Att läkarna äter människor och förstör liv, det tillhör den nya medicinska etiken. Med läkare avses här professorerna inom medicin, kirurgi och psykiatri i första hand – de ledande som sprider missbruket av människan ner bland sina underordnade. Det kan man med lätthet se från min berättelse och den omänskligheten är det största hotet emot våra liv.

                   Andra som uttalat precis samma ord är the AAAS, världens mest respekterade vetenskapliga organisation där man förklarade just det i boken The Breaking of Bodies and Minds, (1985) utgiven av en av deras ledande läkare, dr Elena Nightengale: “The book raises very challenging and troublesome questions. How is it possible that members of the most humane and compassionate of all professions can participate in the most serious violations can occur?...Forty years after Nuremberg, however, torture with no pretence of research has become, in many countries, a common instrument of government. Modern medical knowledge and techniques, and occasionally medical practitioners’, are implicated in this “epidemic” of torture…As Orwell’s nightmare anticipated, we are now capable of breaking bodies and minds effectively on a large scale. To put Orwell’s fears of 1984 behind us, we must put medical ethics and internationally defined human rights in front of us…It is our hope that health professionals and others will find this book useful to better understand some of the moral and ethical dilemmas inherent in the practice of medicine as well as the extent and nature of human rights abuse throughout the world.” Det styrker alla påståenden som framförs av mig.

Men det kom andra som önskade delta i utmaningen och ställde sig på min sida. En av de största överraskningarna var chefsåklagare K.G. Svensson. Vi hade lärt känna varandra under min tid som kriminell och hade ett gott förhållande, trots att vi stått på motsatta sidor i en mamuträttegång som 1975 pågått under tre månader, där flera blev dömda men jag klarade mig. På Åklagarmyndighetens papper skrev han: ”Härmed får jag meddela att jag tagit del av de handlingar som ni översänt till mig rörande Ert problem med braintransmitters. Jag har beslutat översända handlingarna till Hälso- och sjukvårdens Ansvarsnämnd för vidare åtgärd.” Men trots att det kom från en chefsåklagare, med tre läkare som verifierade inplanterade trans-mitters avskrevs anmälan från K.G. Svensson. Det säger en hel del om vilket samhälle vi lever i. Var finns mänskliga rättigheter och demokrati när staten är en kannibal?

          Andra personer som också visade sin solidaritet var min advokat under de kriminella åren, som jag redan då omtalat vad jag utsattes för. Lars Bergmark var alltid hygglig och vi fortsatte att ses då och då. Han skrev den 8 februari 1984: ”Sedan jag läst igenom de handlingar som lämnats upp på mitt kontor, har jag försökt att nå dig på telefon. Hela sammanställningen som nu föreligger är av stort intresse. Petter Lindstroms påstående att han funnit tre stycken inplanterade transmitters är självfallet utomordentligt intressant.” Vid den här tiden hade också Gustav Petrén, ordförande vid Regeringsrätten och grundare av Medborgar-rättsrörelsen börjat hjälpa mig. Han lät sin sekreterare Ulla Franzen tillställa ett antal sjukhus i Schweiz en skrivelse med förfrågan ifall de ville utföra den nödvändiga operationen. Dr Jean-Luc Robert var en av de som svarade och skrev att han granskat de medsända röntgenbilderna och kunde konstatera inplanterade transmitters men drog sig ur när han insåg att det var ett kritiskt ärende och menade att det borde klaras upp i Sverige. Samma antagande gjorde flera läkare. Nästa förfrågan gjordes till 16 universitetskliniker runtom i Europa. Ingen ville ha med saken att göra. Det var självklart inte bara för den heliga kollegiala solidariteten utan för att de själva var inblandade i motsvarande övergrepp. Det sker i synnerhet på forskningssjukhusen, de som kallas för universitetssjukhus. 

I början av 1984 hade jag klarat av att gå igenom det svenska rättssystemet och kunde visa att inga institutioner, JO, JK, regeringen, kammarrätten, Ansvarsnämnden, socialstyrelen eller andra önskade bistå mig. Därför kunde jag anmäla mitt fall till Europakommissionen för de Mänskliga Rättigheterna i Strassbourg. Ärendet fick nummer 10816/84 och den svenske representanten Erik Fribergh var mellanhand mellan domstolen och mig. De rättsprocesser som är tänkta att skydda mänskliga rättigheter har till sin verksamhet många likheter med de nazistiska folk-domstolarna i Tyskland. Domslut motiveras inte – inga frågor ställs - det ges inga förklar-ingar till det ena eller andra ställnings-tagandet – de olika representanternas röst är hemlig – det är en sluten rättegång utan möjlighet att få delta och föra fram argument. Efter att ha försett dem med en mängd handlingar som styrkte de svenska myndigheternas hållning, samt bevisning för transmitters i mitt huvud skrev Fribergh mig den 2 maj: ”Av kommissionens beslut fram-går att ni inte uttömt de nationella rätts-möjligheterna. Detta är dock inte det enda skäl kommissionen angett för att avvisa ert klagomål. När det gäller den interna handläggningen av kommissionen kan jag inte lämna några ytterligare upplysningar.” 

Därefter hade jag ett sammanträffande med Gustav Petrén på Regeringsrätten den 18 september 1984 och det samtalet spelade jag in. Det följande är ett utdrag av det:

Jag – Jag har ju visat att statens samtliga institutioner vägrat att ta upp mitt fall, även åklagarmyndigheten och regeringen. Jag vet inte hur jag skulle kunna föra en civil talan.

Petrén – Nej, det förstår jag, men det lägger sig inte kommissionens i. Men det är vad de skyller på.

Jag – Det andra Europakommissionen skriver är att det inte är det enda skäl som angivits för att avslå min anmälan. När jag frågar vad skälen är då svarar de inte på det. 

Petrén – Nej, det kan ju inte Fribergh göra heller. Han vet inte vad Europakommissionen tycker.

Jag – Men är det inte konstigt att man inte får veta vilka skälen är. I mitt fall finns det 5 läkare som i utlåtanden verifierar inplanterade transmitters. Så den juridiska bevisningen kan man ju säga att jag har?

Petrén – Ja, det skall ju då prövas i en instans.

Jag – Petrén fick nyligen en skrivelse som var ställd till JO och den blev avslagen utan motivering. Handlar inte JO enligt riksdagens intentioner? Skulle inte JO utrett ärendet om han hade ansett att något fel begåtts?

Petrén – Jo, det skulle han ju göra. Men de har ju rätten att göra som de vill och gör det.

Jag – Vad kan man säga om regeringens ställningstagande. De säger att det här utreder vi inte. Kan man säga att det är enligt regeringens intentioner som det då sker.

Petrén – Ja, det kan man väl säga. De har ju avböjt att utreda.

Jag – Regeringen har alltså visat att de solidariserar sig med detta?

Petrén – Javisst.

                 Eftersom det ligger till på det sättet finns inga möjligheter att med några svenska statliga institutioners bistånd få kirurgisk hjälp, eller juridisk för att befrias från inplantaten i huvudet eller stämpeln sinnessjuk. Men jag gick vidare och tillställde alla de som varit delaktiga i att förklara mig sinnessjuk en skrivelse där jag tog upp mitt fall, gav citat från deras motivationer och bifogade tre läkares intyg om att här kunde vi se att jag hade rätt och de fel. Nu vill jag höra vad ni säger – och bli av med sinnessjukregistreringen, skrev jag. Den skrivelsen tillställdes kuratorn Elisabet Sörensen, psykologen Bo Vinnars, dr Annmari Jonsson och dr Janes Jez i september 1984 men ingen av dem svarade. De uteblivna svaren säger i alla fall tillräckligt mycket om deras vilja att dra sig undan ett brott, som de också utfört emot många andra friska människor.

            Ett svar som istället säger en hel del gavs i samband med att jag vid samma tid skrev till klinikchefen, dr Gabrielsson vid röntgenavdelningen på Huddinge sjukhus. Jag omtalade att dr Svahn 6 år tidigare hade gjort en röntgenundersökning och genom det medvetet felaktiga utlåtandet blev jag sinnesjukförklarad. Jag nämnde att en annan läkare hade rekvirerat bilderna och fått dem granskade, att man tydligt kunde se inplanterade transmitters och att jag nu hade röntgenbilderna i mitt förvar. Som svar på det skrev han: ”Ni har i brev uppgivit att ni har våra originalbilder från den 3/11 1978. Jag måste be er snarast återsända dessa till röntgenavdelningen, Huddinge sjukhus då bilderna är vår egendom.” Undertecknat professor Nils Gabrielsson. Det var allt. Att dr Svahn hade avgivit ett osant utlåtande och konsekvenserna det fört med sig för mig, eller över huvud taget det som jag tog upp i mitt brev, det tyckte han inte var värt ett ord till svar. Korkat kan man tycka men det verkar vara en standardmodell för professorerna. Men jag har självklart röntgenbilderna kvar.  Saken skall komma upp till debatt och då är det viktigt att de finns som bevis. Den gamle Dracula hade tillnamnet the impaler genom att han spetsade sina offer på pålar medan den moderne Dracula med kollegan dr Frankenstein borde få tillnamnet the implanter genom att han spetsar elektroder i sina offers hjärnor.

NY SINNESSJUKFÖRKLARING

Efter att jag fått dr Lindströms utlåtande skedde en olyckshändelse. Det hände i villan på Värmdö där jag bodde och var en direkt följd av sömnlöshet och svagheten i kroppen. Jag råkade falla i trappan som gick ner till undervåningen och slog upp ett sår i huvudet och låg halvt avsvimmad när en annan boende i huset fick syn på mig och ringde ambulans.  Efter att ha sett över mig på Nacka sjukhus kom polisen och hämtade mig och jag blev körd till Långbro sjukhus. Man har sina rutiner för hur personer som jag behandlas. När jag kom till Långbro sjukhus under hösten 1983 låste man in mig i ett rum – där satt jag en halvtimme innan dörren öppnades och överläkaren, chefen för kliniken, psykiatrikern Bertil Nandorf visade sig. Han kom inhaltandes på sin käpp, ställde sig framför mig, höjde käppen mot mitt ansikte och sa med kraft i stämman: ”Så det är du som försöker visa på att man satt in transmitters i ditt huvud?”  Javisst, sa jag, jag har läkar-utlåtanden på det också. Då sänkte han käppen, räckte mig sin högerhand, som jag tog – han kramade den hårt, som att försöka krossa den och sa: ”Jag känner till dr Lindströms utlåtanden. Dig skall vi hålla kvar här”. En tydlig hänvisning om att jag nu skulle sitta fast och få en ny sinnessjukförklaring.  Därefter släppte han sitt grepp, vände sig om och haltade ut. Samma dag, utan undersökning eller någon förklaring meddelades att jag var intagen för tvångsvård och att jag led av schizofreni. Men allt skulle gå precis tvärtemot vad dr Nandorf önskade. 

          På kliniken fanns det 15 andra tvångsintagna. När jag talade om min situation, varför jag var där och inplantaten i mig fick jag respons. Flera blev lyckliga över att äntligen få tala med någon som förstod vad de själva var utsatta för. Jag fick höra deras egna historier och antecknade namn, var de hade inplanterats och fått utstå. En av kvinnorna, Gun Persson hjälpte jag sedan till röntgenundersökning. Vad som då syntes var inplanterade elektroder (se röntgenbilden). 

Hon hade aldrig haft några psykiska problem men i samband med sin mammas död kommit in i en depression som inte gick över. Därför sökte hon hjälp på Långbro mentalsjukhus i december 1979. Men där nedsövdes hon utan sin medverkan och då inplanterades elektroderna i hennes hjärna. Med det projektet i forskningens namn blev Gun utsatt för terror, hjärnförändringar som fick henne aggressiv, kunde få henne att ta avstånd från sin man, och ha beteenden som hon aldrig haft. Hon blev också offer för röster som gav order, diskuterade med hennes tankar och skapade kaos i hennes liv. Precis som mina egna erfarenheter efter den 10 mars 1972. Hon var medveten om problemet, den enda orsaken till att hon måste läggas in en eller ett par gånger varje år. En annan kvinna som aldrig tidigare haft med psykiatrin att göra var Ulla Lund. Hon hade gått igenom en operation på Södersjukhuset i februari 1979 av en av Sveriges mest välkända kirurger. Han hade inplanterat henne och därefter blev hon utsatt för ett brutalt hjärnexperiment som totalt slog ut hennes liv. Innan operationen hade hon arbetat som tunnelbaneförare och aldrig haft några problem. Efter vistelsen på Långbro tog en kristen församling hand om henne och ännu 32 år senare sköter de om henne att hon kan överleva.  

Jag hade under mina första dagar på Långbro fått en helt annan förståelse av hur omfattande hjärnexperimenten var. Även om inga patienter berättade om våra samtal konstaterade superdatorn omgående faran och alarmerade. Så jag som skulle hållas inlåst blev efter 4 dagar utkastad. En psykiatriker kom in redan tidigt på måndagsmorgonen och sa: ”Du skall lämna kliniken omgående.” Utan att ha haft ett samtal med någon psykiatriker var det enda jag fick ett beslut om att jag led av schizofreni. Det här berättar istället om psykiatrins sinnessjukdom och ger en mer sann av både psykiatriker och orsaken till mentalpatienternas svåra problem som utnyttjade i forskningsprojekt. Bestsellerförfattaren Gordon Thomas, publicerade Journey Into Madness 1989. Den handlade om dr Ewen Cameron, en av världens ledande psykiatriker och han kom att bli den mest ökände läkaren i världen, med tjänstgöring för CIA. I presentationen av Thomas bok  skrevs: ”Boken berättar om skräckinjagande patientöden vilka har överlevt forskningsprogram planerade av CIA och ledda utav en av de mest framstående psykiatrikerna i världen, dr Ewen Cameron, president för World Psychiatric Association…Modern medicinvetenskap och teknologi är områden där de med speciell kunskap vet exakt hur man använder den för att göra angrepp på sina offers både fysiska och psykiska tillstånd…Etiska löften bryts varje dag i stor omfattning av läkare vars verksamhet utnyttjar och medvetet plågar och skadar patienter i medicinska experiment. Dessa åtgärder uppfyller enligt Förenta Nationerna, Amnesty International och andra mänskliga rättighetsorganisationer definitionen för tortyr.”

Vad dr Bertils Nandorfs patienter berättade var hur motsvarande projekt pågår i Sverige. Mitt fall beskriver en annan sida av saken, användandet av sinnessjukförklaringar för politisk målsättning. Gordon Thomas publicerade sin bok i samband med att CIA var på väg inför rätta i Washington, anklagade av juristerna som företrädde offren från CIA:s kanadensiska experiment där också den kanadensiska socialstyrelsen medverkat. 

Han skrev: ”Doktor Cameron fortsatte att publicera sina forsknings-resultat i världens ledande medicin-ska publikationer. I den amerikanska psykiatritidskriften rapporterade han om studien: ’Upprepning av verbala signaler i hjärnan, förändringar i psyket och beteendet’. Artikeln hävdade att självkänsla, attityder och personliga förhållanden avsevärt förändrades under psykisk press.” Dr Cameron är extra intressant när man skall granska psykiatrin eftersom hans metoder omsattes till praktik runtom i världen. De tre sjukhusklinikerna han var chef för i Montreal förvandlades till CIA-ledda forskningscentra där tortyr och hjärnkontroll utvecklades. CIA-Cameron utvecklade tekniken genom uppkopplingen av hjärnan, att kunna överföra tal direkt in till hjärnan. Kanadas socialdepartement gav anslag till vissa forskningsprojekt redan under 1950-talet. De pågår i hela den tekniskt utvecklade världen, som i Sverige, England Nya Zeeland, USA och Kanada och subventioneras av försvars-forskningen, socialstyrelser och hemliga polisinstitutioner. Det som går under beteckningen verbala signaler innebär kommunikation direkt med hjärnan och människors tankar. 

En annan av böckerna som kom ut i anslutning till avslöjandena om CIA-Cameron publicerades av en psykiatriker vars far hade fått sitt liv förstört av dr Camerons experiment. Han tog upp överföringen av tal som i forskningsrapporterna kallas för ”verbala signaler” (verbal - talade eller skrivna). I boken A Father, a Son and the CIA (1989)  skrev han: ”...Kanadas Socialdepartement anslog medel i flera omgångar redan från 1950-talets första år till dr Camerons experiment med patienter. Ett av de första projekten med beteckningen 604-5-14 (1950-54) gavs för skapandet av ett beteendelaboratorium där forskning skulle bedrivas med intensiv elchockbehandling, isolering och psykisk press. Ett annat anslag på 51 860 dollar gavs till experimentet ’Studier beträffande faktorer som gynnar eller hämmar personlighetsförändring hos individer vilka utsätts för upprepade verbala signaler’. ” Det innebar inledningen till att överföra påverkan och beteendeförändringar hos människor som inte hade den minsta idé om varför tal och order trängde in i deras hjärnor. Jag var själv under 13 år utsatt för det. Från den 10 mars 1972 efter nedsövningen på Piccadilly Hotel tills 1985 när jag lyckades nå förändring av hjärnexperimentet. Professor Lars Kristiansson som var delaktig i utvecklingen av KTH:s hjärnexperiment på 1970-talet sade i en Sveriges Radiopublikation att dagens (avser 1980) superdatorer kan tala även med cockneyaccent. Men psykiatrikerna som själva utvecklat experimenten, nedsövt intagna, inplanterat elektroder i deras hjärnor och utnyttjar patienter för forskning kallar det för sinnessjuka idéer. Vilka som är de sinnessjuka kommer vi förstå mycket bättre sedan en allmän debatt startat i massmedia. Projektet med verbala signaler som kommunicerar med människors tankar är omfattande. Den ryske professorn Smirnoff  som deltog i det tyska TV-programmet Secret Russia 2004 menade att det finns 6000 zombies bara i Moskva. Vi har tusentals i Sverige och de har alla röster i huvudet. Vi kan läsa om dem på löpsedlar och i reportagen utan att tidningarna förstår något om orsaken till deras vansinnesdåd och brutala mord. Det tas också upp av EU-kommissionens etikråd under militära tillämpningar (se längre fram).

FÖRSVARSDEPARTEMENTET ANFALLER

                    Ett av de viktigaste områdena för politikerna att se till när statlig brottslighet blir till en normal del av politiken är att tysta de som riskerar att avslöja verksamheten. Dagens Nyheter publicerade en avslöjande artikel den 26 april 1997. Den behandlade förhållandet i Norge och hade rubriken Hemligt nätverk avslöjat i Norge. Det var den tidigare norska statssekreteraren i försvarsdepartementet, Oddmund Hammerstad, som hade publicerat uppgifter om att man använde Försvarsdepartementet för att tysta människor. 

Han skrev att nätverket låg utanför demokratisk kontroll och fanns kvar från det kalla krigets dagar. Det är bara ett par likheter med situationen i Sverige. Hans ord om ’maktelit med rötterna i det andra världskrigets dagar’ antyder mycket mer en nazistisk idévärld än att det skulle bestå av samma personer som var med för 50-60 år sedan. Att man använder personal från specialenheter inom försvaret för att tysta människor visar i alla fall på att det finns en hel del avgörande frågor som inte får komma ut. Nätverket skyddar inte bara brottsligheten inom ’de hemliga statliga organen’ som Hammerstad kallar dem, utan tjänar även regeringens syften. Den här organisationen kan med ett bättre ord kallas för den statliga torpedligan. I Sverige får medlemmarna betydande ställningar inom bl.a. Försvars-departementet och kan ha titlar som byråchefer fast de i själva verket är utbildade för att mörda och slå sönder människors liv fysiskt och psykiskt. Hammerstads nätverk är lika giltigt i Sverige och hans ord om missbruk är naturligtvis vad hela verksamheten går ut på  Ett utmärkt exempel om att neutralisera hotbilder i Sverige passar bra in på mitt fall. Det innehåller också ett antal olika delar av statlig brottslighet; inbrott, stöld, mordförsök – men också misslyckande, avslöjande, polisanmälan och ett snöpligt slut när den avsedde mördaren upptäcks och flyr Stockholm. Gärningsmannen hade dessutom en hög tjänsteställning inom en försvarsenhet i Karlstad och händelsen utspelades 1984.

Ett år efter att dr Petter Lindstrom givit sina utlåtanden var jag självklart en fara för hemligheten. 1984 hade många engagerat sig i mitt fall. För myndigheterna handlade det om att göra något åt saken. Vid den tiden hyrde jag en del av undervåningen i en etagelägenhet på Norr Mälarstrand. Damen som hade lägenheten var sällan hemma eftersom hon låg på sjukhus. Vid ett tillfälle när hon kom hem på besök hade hon en medelålders man med sig. Hon förklarade att han hade kontaktat henne för att han behövde en bostad. Han hade en anställning på Försvarsdepartementet och han fick hyra två rum i den övre delen av våningen. Därmed fanns det två hyresgäster i lägenheten. Under normala omständigheter skulle vi aldrig behövt ses eftersom mannen från försvaret hade sin egen ingång och inte hyrde del i köket som låg i den undre delen av lägenheten.  

Men redan från första början hände det saker. Någon gick in i mitt rum och plockade med sig papper, röntgenbilder, böcker och andra föremål. Det var under de första decemberveckorna 1984. Trots att jag låste dörren syntes att någon varit i mitt rum. Den 17 december hade jag turen att vakna upp tidigt, vid 7-tiden.  Då fanns en gaslukt i rummet. Jag tog mig ut i köket, som låg just utanför och fann en gaskran fullt öppen. Alla samband stod klara. Jag tog mig in i den övre delen av våningen och fotograferade garderober och de rum som militären hyrde. Det fanns bara några få tillhörigheter, ett par klädesplagg och en bok. Uppenbart bodde han inte där utan hyrde rummen bara för att komma in i min närhet. Jag gjorde en personundersökning av honom. Han var byråchef vid Försvarsdepartementet, mantalsskriven i Karlstad och med namnet Xxxx Birger Xxxxxx, xxxxxx-xxxx. Samma kväll, den 17 december kontaktade jag honom och  meddelade att han var avslöjad. Att jag förstod vem som under ett par veckor varit inne i mitt rum och stulit tillhörigheter och även öppnat gaskranen. Jag meddelade att nästa steg var en polisanmälan om mordförsöket och allt annat. Dagen efter verkade ingen vara i övervåningen och den 20 december hade han lämnat lägenheten, låst dörren och kastat in nycklarna i brevlådan. Därmed återgick allt till det normala. Polisanmälan gjordes men avskrevs snabbt.  (Det finns ytterligare bevisning emot mannen, som inte upptagits här.)

MEDIAFÖRBUD

                           Omfattningen av hjärnprojektet har gått långt och pågått under 60 år utan att massmedia tagit upp ämnet. Världens mest ansedda tidning har dessbättre uppmanat till en mer omfattande debatt vid ett par tillfällen. Men det var över 30 år sedan. Efter att alltfler hjärnor inlemmades i projektet och det blev ett internationellt politiskt program, dess större blev tystnaden. Le Monde skrev 1948: ”Det första stora skiftet i människans hjärna.” EU-kommisionens etikråd skrev 57 år senare: ” Det nuvarande samhället konfronteras med förändringar som har att göra med det antropologiska väsen människans innersta natur utgör…Den obegränsade friheten för vissa kan utgöra en fara för andras hälsa och säkerhet...Som inom andra områden, friheten att använda inplantat i någons kropp, som frihetens princip,  kan kollidera med potentiellt negativa sociala effekter.” Det finns inget ämne som förändrar rätt och fel – sant eller lögn till en högre grad än det här. Varför har då inget kommit ut i media. Vad har gjort att frågan kunnat hållas i det okända när nu en mängd böcker, New York Times, vetenskapsmän, EU-kommissionens etikgrupp med professor Hermerén krävt att utnyttjandet av våra hjärnor måste komma upp till debatt? Varför tar kulturpersonligheter, journalister och fritt tänkande människor inte ståndpunkt och vågar ställa sig bakom det mest angelägna ämne vi konfronteras med? Det som Senator John Glenn ägnade sina tre sista år i Senaten till att utreda och i sitt tal 1997 kallade en av de viktigaste frågorna vi lever med.  Det är vad saken representerar. Aldrig någonsin under mänsklighetens historia har det funnits en korsväg där människans fortsatta liv på jorden varit så hotat av destruktiva maktintressen. Det är helt oväsentligt ifall det är CIA:s, Hitlers, FOI:s eller Al-Quidas idéer som styr den utvecklingen. Detaljer är oväsentliga när det handlar om att upprätta total kontroll och styrning av ett ständigt utökande antal mänskliga hjärnor – helt bortom människans egen vetskap om det – för att omskapa livet och samhället.

Varför har inte Sveriges världssamvete Per Wästberg protesterat? Han var ju med för 30 år sedan och engagerade sig i saken. Då fann han ämnet så viktigt att han ägnade mycket tid för att få veta mer om det? Nu när de värsta farhågor han kunde ana har visat sig välgrundade då ställer han sig istället på bokmässan i Göteborg 2010 och samlar in namnunder-skrifter till en orättfärdig presslag som instiftats i Syd-afrika! Det må finnas olika orsaker för olika människor men här följer en förklaring om varför en del personer, som kunde ha möjlighet att göra gott istället medverkar till att förstöra livet på jorden om deras feghet och enögdhet får härska. 

                      Vi måste förstå mer, vilka dom är, de som speglar sin gloria i massmedias reportage, uttalar sitt förakt emot nationer och personer bara de ligger tillräckligt långt borta geografiskt eller i tiden. De som har ett namn, är en kändis, sitter i någon akademi eller skriver deckare som stimulerar till naivitet och glorifierar polisen. Det gäller också för Fredrik Reinfeldt när han talar om mänsklig rätt och personlig frihet men är den högst ansvarige för hjärnsystemens utveckling genom statliga våldtäkter. Dessutom för de som talar om David Isaak och hans 10-åriga fångenskap men vägrar att se det egna landets statliga brottslighet. Massmedia i Sverige deklarerar humanitet, den enskilda individens rätt och att brott emot mänskliga rättigheter måste fördömas var de än sker. Ett uttryck för den sortens medmänsklighet gjordes av Expressens ansvarige utgivare, Thomas Mattson den 6 maj 2009. Där förklarade han humanitet som kärnan av vad tidningen företräder: ”Expressen är en liberal tidning och det betyder att vi i vår journalistik hela tiden försvarar individen…Expressen har skrivit om Davit Isaak varje dag sedan 2005,  och vi kommer fortsätta…En gång i tiden skrev Expressen varje dag  om motståndet mot apartheidregimen i Sydafrika. Det var också ett exempel på  Expressens engagemang…Det är den viktiga journalistiken som är Expressens existensberättigande, engagemanget för den enskilda människan…” Men ifall det engagemanget skall vara äkta och inte bara en klické, en illusion, då måste det naturligtvis gälla även för den svenska människan.  Den tidigare texten handlade om David Isaak men kan självklart vara lika giltig för vilka utsatta människor som helst. Då kan man naturligtvis fråga sig vad Expressen anser om läkarnas övergrepp, brainchips, SÄPO:s nedsövningar och FOI:s hjärnsystem för att styra människans kognitiva funktioner. När det tas upp med Expressens, Metros eller Aftonbladets journalister och chefredaktörer, då vägrar de att svara på skrivelserna. Men det handlar inte bara om feghet, att inte våga när det gäller det egna landets renommé utan kanske lika mycket ekonomiska kalkyler. Genom att avslöja det mest brottsliga projekt som pågår i Sverige och inom EU, skulle en revolutionär förändring uppstå, människans värde stiga samtidigt som makt och profit skulle få svårare att motivera sina krav. I andra aspekter handlar det också om statsministern, som i FN 2010 deklarerade avståndstagande emot tortyr och dödsstraff men 

själv har legaliserat tortyr och dödsstraff som utmäts utan rättegång, i det dolda och beslutas av enskilda ledande FOI-SÄPO-officerare. Det är han väl medveten om och har på flera sätt också solidariserat sig med (se rapporten Justitiedepartementet och polismyndigheten som brottsinstitutioner). Den andra sanningen vi måste förstå om massmedia är att de inte vill utmana auktoriteterna som bär upp det nuvarande samhället; läkarsamfundet, psykiatrin, försvars-departementet och polismakten. Den som gör det kan få sitt pannben öppnat och sin hjärna brännmärkt för att lära sig – eller mista alla chanser till att få behålla sin befattning. Det gäller att inse vad som är rätt och fel när det handlar om det egna landet. Ett undantag var New York Times som vågade se verkligheten även om det handlade om USA och CIA.

Det var inga tillfälligheter att läkarna på Karolinska gick ut emot dr Lindstrom. Man tolererar inte någon som sviker, som avviker och vågar avslöja det hemligaste. Finns det något värre? Brainchips i hjärnan utan att tillfrågas, statliga hjärnexperiment och dödliga forskningsprogram, få hela sitt resterande liv kvaddat, in på sinnessjukhus ifall du försöker protestera! Är det egentligen Hells Angels, Bandidos eller Muslimska Brödraskapet som är det värsta? Är inte Läkarsamfundet, SÄPO, FOI och de manipulativa psykiatrikerna de egentliga hoten emot våra liv? Alla har vi någon gång i våra liv behov av att lägga in oss på sjukhus, nedsövas för operation, sätta vår tilltro till läkare. Förhoppas att de inte skall döda oss för ekonomisk vinning ifall våra organ ännu är friska och kan säljas - eller att de inte skall överlåta våra hjärnor till omänskliga försvarsforskare och andra typer genom att anknyta oss till experimentella forskningsdatorer med elektroder och brainchips.

                         Kompisar, solidariteter, både till vänner och den egna nationen utgör en stor orsak varför debatten så ofta, om det egna landets politik får onormalt vag kritik. Så var det 1935 i Tyskland, utan att någon kunde inse hotet – och så är det i Sverige 2011 utan att fler än ett fåtal kan förstå vad som skett. Då skapade man hotet från judar och kommunister – nu sker samma indoktrinering om terrorister, pedofiler och mentalpatienter. En hård stat behöver fiender, hot och en stark ledare med en mäktig säkerhetspolis som försvarar folket – nu emot vad de själva skapar. Pengar, ställning, gängbildning, aktning, inbjudningar och att få bli accepterad av sina kolleger – de banden är för de flesta starkare än försvaret av människans frihet.

När Newsweek, Time och andra amerikanska tidningar 1998 hade John Glenn på sina förstasidor var det för han skulle göra en ny rymdfärd, som den äldste någonsin, mer än 35 år efter ha varit USA:s förste rymdfarare. Men när han året innan hade hållit sitt viktigaste tal i Senaten, tagit upp den fråga som han indikerade, den viktigaste vi lever med i nuet, då fanns det ingen tidning som tog upp hans ord. ”Jag vill kunna lova medborgarna i min hemstat Ohio och de runtom i landet att deras myndigheter upphört att göra experiment med ovetande människor”, åsyftandes hjärnkontroll, då fanns inget intresse av att kommentera hans ord. Situationen är likartad med den i Nazityskland, glorifieringen av den egna nationen, enögdheten, oförmågan att våga eller vilja se, självcensur, sekretess och då som nu är massmedia och stat en enhet. Att gå ut med hjärnämnet är för riskfyllt och bättre att undvika trots att vi är på väg in i den värsta fångenskap något folk, någonsin under mänsklighetens historia tvingats till.

Fast det finns människor som kämpar för friheten och emot hjärnkontrolltekniken. Men de är också offer, under total övervakning och utsatta. Det var 39 år sedan Alva Myrdal skrev att befolkningen skulle få svårt att försvara sin frihet emot det här missbruket och i dag innebär det en militär metod, både för angrepp emot folket och försvar för att inget skall komma ut.  Något vi självfallet måste ändra på. Det här är nuets nazism även om den inte grundas på judehat. 

SLUTET PÅ EN TID

                           Jag levde som en torterad slav under många år. Alla regeringar jag vände mig till från Palme, Carlsson till Persson gav på sitt högdragna maktspråk besked om att mitt ärende inte föranledde några åtgärder (regeringen Reinfeldt svarar inte alls).  Under flera år (1982-1985) visste jag inte ifall den dag när jag gick upp, efter en sömnlös natt, var min sista eller hur många till jag skulle orka med. Som en sista protest beställde jag en annons 1985 i 50 tidningar för att i alla fall försöka väcka upp några och samtidigt ha gjort vad jag kunde när jag nu ansåg att jag var på väg att gå under. 

Det var i början av 1985. 30 tidningar tog in den. Den berättade om att transmitters insattes av läkare på sjukhusen och att ärendet inlämnats till Riksåklagaren som under tre månader hade undvikit att ge ett svar. Jag klarade mig med nöd och näppe men la ner alla aktiviteter. Min bästa kompis och vapenbroder, Edward Kelly var då mycket sjuk och dog på Karolinska sjukhuset den 30 maj 1985 i cancer från fötter till huvud orsakat av SÄPO:s strålning emot vår lägenhet i Hjorthagen, Stockholm. Det hade börjat i januari 1985. Fast tydligen hade jag ändå väckt så mycket rabalder i riksdag, genom tidningsartiklar, petitionen till Riksåklagaren, annonsen 1985, regeringsrådet Gustav Petrén, medborgarrättsrörelsen, Röda Korset o.s.v. att helt plötsligt började hela helvetet upphöra. Det var i mitten av 1985. Alla de 100-tals decibel som dag och natt sedan tio år hade genomborrat mitt huvud, ibland som skärade signaler, emellanåt som bastoner men alltid minst 22-23 timmar per dygn upphörde. Den långa sömnlöshetens tid var över. Värkarna i kroppen, i ben, rygg och nacke försvann och kramperna som jag levt med varje natt i ben, fingrar, vader händer och fötter släppte. Utseendet förändrades, kroppen fick tillbaka sin normala kraft. Den påfrestande diskussionen med mina tankar, som hade pågått sedan den 10 mars 1972 tystnade. Livet återvände. Att annonskampanjen 1985 kostade 150 000 kr som jag inte kunde betala, utan hamnade hos inkasso betydde inte ett dugg som uppoffring. Ännu betalar jag tillbaka på den skulden.

Goda omständigheter ger goda följder.  Lika svårt som jag hade haft det lika bra gick det när livsomständigheterna förändrades.  Jag  hade lyckan på min sida till alla delar och tjänade pengar, träffade en vacker kvinna, skaffade en lägenhet och började resa igen. Jag skulle naturligtvis försökt behålla status quo när allt var så bra det kunde vara men jag drevs av längtan att få bort de inplanterade transmitterna i mitt huvud. När jag vid ett tillfälle var i Indonesien tog jag några dagar i Djakarta och besökte St Carolus Hospital där jag träffade en neurokirurg, professor Hendayo. Det var under den sista juliveckan 1987. Vi hade ett samtal om objekten som jag ville ha hans hjälp att avlägsna  Det gjordes nya röntgenundersökningar och han konstaterade tre transmitters, den från London 1972 + den som inplanterats 1975 hos Nackapolisen + den ryska från 1981. Södersjukhusets 1967 samt den från sista gången på häktet 1978 med den lågfrekventa tonen var redan bortopererade. Dr Hendayo ville ha 1000 dollar för operationen. Vi bestämde att operationen skulle ta plats den 12 augusti. Jag hade en vecka på Bali och kom tillbaka till Djakarta för att opereras.

                         KATASTROFEN

              Jag kom in på St Carolus den 11 augusti 1987 och man förberedde operationen genom att raka mina ögonbryn. Det var där man skulle gå in, samma metod som hade används vid operationen 1978 i Atén. Ifall det är några saker som man kan konstatera från det som händer, är en vilken total kontroll man har över en inplanterad person och den andra är vilken vikt man fäster vid att ingen skall kunna befria sig. Kontrollen är så klart 100% eftersom superdatorerna larmar när något är på väg att gå fel. SÄPO hade naturligtvis mig under speciell bevakning. Nu gick larmet gick i SÄPO-FOI:s hjärnkontrollsystem. Jag var på väg att återigen opereras och nu få samtliga transmitters avlägsnade. Så man beslutade att gå till aktion. Antingen själva eller så kontaktade man CIA i Djakarta. De sökte upp dr Hendayo och gav honom order att inte operera. Att de istället tar hand om mig när jag kommer in i operationsrummet. Man måste förstå att säkerhetstjänsterna är staternas muskler och ingen enskild läkare skulle ha en chans att opponera sig emot deras order.  De har en makt som inga enskilda individer kan opponera sig emot, inte heller vågar några s.k. demokratiska institutioner öppet protestera emot deras brottslighet, kränkningar av mänskliga rättigheter och deras metoder att utmana det parlamentariska samhällets institutioner, även ställa det under sin egen kontroll. Något som skett både i Sverige, USA och andra nationer.

                                När CIA-SÄPO kontaktade dr Hendayo gav de honom order. Han skulle inte operera mig. Istället överlåta mig i deras händer och själv delta i övergreppet. Men han ville undvika det. Därför ser han till att vi möts när systrarna rullar in mig mot operationsrummet. Då är han helt förvandlad. Det tidigare trevliga sättet är som bortblåst. Istället är han tvär och ovänlig, ”Jag kan inte operera dig!” Jag antog att han fått nån form av kollegialt darr och inte ville riskera att ge några läkare eventuella problem eller så. I den diskussion som uppstår insisterar jag på att han skall hålla sin del av vårt avtal och efter ett tag skjuter han sängen, in genom operationsrummets dörrar där CIA-SÄPO väntar. 

                                      Vi inbillar oss att vi lever i ett demokratiskt samhälle med mänskliga rättigheter men det är en illusion politiker och massmedia byggt upp utan att det finns någon minsta sanning i den. Den får ständigt större betydelse eftersom mänsklig rätt och frihet ruineras mer för varje år. Mitt fall är bara en brutal symbol av något större. Något som inte får läcka ut, den planeringen har funnits med sedan inledningen av övergreppen med hjärnkontroll. När CIA-SÄPO tog tag i mina armar i operationsrummet hade man också sprutan klar som trycktes in i armen. Sedan spände man fast mina armar och ben, öppnade mitt pannben, satte in instrumentet som höll pannbenet isär.  Nästa steg var att vänta på att jag skulle vakna. När jag gjorde det lät man mig konstatera situationen - en av dem höll i mitt huvud och den andra agenten var beredd att trycka ner det upphettade järnet in i hjärnan. Där förstördes ett område, 2 cm i omkrets och en halv cm djupt, enligt dr Svedberg på Ersta sjukhus. Det är klart att den sortens mentalitet och händelser också fanns i de tyska koncentrationslägren. Där förkom alla former av medicinska experiment, precis som de nu tar plats i hjärnsystemen. Allt det som hände mig var enbart ägnat att förhindra informationen att komma ut om vad mentalsjuka, vanliga sjukhuspatienter och de som intas på häkten blir utsatta för.

                           Boken Den mänskliga hjärnan (2005) gav exempel av vad skador där kan föra med sig: ”Människor med skador i pannloberna kan bli helt personlighetsförändrade. Förlora den vuxna människans målmedvetenhet – självkontroll och inlevelseförmåga. Även mindre sociala, mindre skapande och mindre visionära. En annan av pannlobernas viktigaste egenskaper är att kunna hindra oss att göra felaktigheter/dumheter…De skapande mästarna i hjärnan är pannloberna. Dom är beslutsfattarna, planerarna, och kreatörerna. Vilja och inriktning är delar som reduceras när de inte fungerar. Skador i pannloberna visar sig inte direkt i vanliga möten med människor. Skador där kan ge störningar av empatiförmågan. De kloka pannloberna – de är människans särställning – vi är de enda som har dem.” Det handlar inte bara om Djakartaskadan utan också det man gjorde med mig 1975, tryckte in en transmitter i hjärnan, då förstörde man också livsviktiga centra. Kriminella utsätts till rutin för det. Ett statligt projekt att skada pannloberna. Det är ett av de mest förstörelsebringande en sjuk stat tagit till sitt vapen emot medborgarna. 

När vi hör talas om vansinniga kriminella och mentalsjuka är det oftast hjärnkontroll i kombi-nation med statligt förstörda funktioner i pann-loberna som ligger till grund. I pannloberna finns också omdöme, förmågan att förstå konsekvens-erna av sina gärningar och impulskontroll. Vid undersökningarna 1997 vid Sahlgrenska sjukhuset av grava våldsmäns hjärnor konstaterades att alla 21, d.v.s. 100% av de 

undersökta, hade identiska hjärnskador i de frontala loberna. Dessutom hade också alla 

reducerad blodcirkulation ända ner i tinningsloberna. Motsvarande följder som under de hårda åren kunde ses på mina röntgenbilder. 

Likheterna med mentaliteten som fanns bland läkare och annan personal i de tyska koncentrationslägren finns här och nu. Det är lätt att förstå från mitt fall och det finns många tusen i samma situation. Tystnaden om tekniken, självcensuren bland de inblandade och sekretessen gör att inget kommit ut till förståelse av den nya situationen. Dr Frankenstein vid FOI och hans kompis dr Mabuse vid SÄPO är verkliga personer som existerar i dagens samhälle. Det är ingen överdrift och det enda som hindrar oss att förstå det är den uteblivna debatten. Den som måste komma för att stoppa statens mest vansinniga idé om vad som kan genomföras i det tysta. Först då kommer vi inse att de kriterier som gäller för demokrati inte har någon giltighet i Sverige eller inom EU.

Här är ett exempel.

Kvinnan som inplanterats har en transmitter vid pil 1, i näskanalernas förlängning. Radiovågen som är mycket stark veckar hennes hjärna, se pil 2 – och effekten ger blodcirkulationsstörningar och syrebrist i hela den frontala hjärnan, se pil 3 (de mörka områdena). Markeringen 4 visar näsans och pannbenets läge. Den här kvinnan har fått bestående hjärnskador, något som tyska läkare vågat ge utlåtanden om. De har också hjälpt henne med att få ökad syrenivå i hjärnan att hennes hjärnskador inte skall bli värre. Det här är vad offren för läkar- och polisvåldet lider av att de inte har omdöme, självkontroll eller kan förstå sina gärningar. SÄPO-FOI:s inplantat har givit tusentals människor hjärnskador och deras hjärnkontroll har till en viktig planering att skapa våld och ökad brutalitet att de kan öka sin makt, få befolkningen att kräva mer säkerhet, fler poliser, ökade straffsatser. 

          På St Carolous Hospital var det första jag gjorde efter att ha vaknat upp från övergreppet att ta reda på var röntgenkliniken låg. Ta mig dit och förklara för läkaren vad som hänt. 

Han gjorde den röntgenundersökning som visar både brännskadan och den inplanterade transmittern. När jag senare hade ett sammanträffande med dr Hendayo betalade han tillbaka det deponerade beloppet och förklarade att han inte kunde göra något annat än det som skedde. Att jag borde förstått när han kontaktade mig utanför operationsrummet. Att mitt lands säkerhetspolis var inblandad och han beklagade vad som hänt men det stod utanför hans makt att förhindra. Nu började en svår tid och det var inte bara hjärn-skadan utan också den nya transmitterns verkan. Den fungerade med en högfrekvent våglängd, skärande och tjutande, och när effekten ökades öppnades såret i hjärnan upp, att blod rann ut genom min högra näskanal. Det skedde många gånger under de följande tre åren.  Nu var jag tillbaka till samma livskamp igen. Dessbättre hade jag en del pengar att kunna använda. Det här övergreppet förvandlade mitt liv, reducerade mina egenskaper och det tog ungefär 10 år innan jag kom tillbaka till mitt normala jag igen. De flesta som råkar ut för liknande övergrepp har sällan lyckan att lösa problemet, komma igen. De går under, lider under hela sina liv, begår självmord eller blir mördare själva. 

Svårigheten att förstå hjärnterror är att det inte finns något att associera till, inget att jämföra med även om en del filmer har givit en idé om den nya formen av statsunderstödd tortyr. 

FOI säger i sin verksamhetsberättelse att man inte kan undvika skador i människor och de är både psykiska och fysiska följder från destruktiva experiment. Men de är inte okontrollerade på det sättet at de drabbar vem som helst utan det finns en planerad verksamhet att utnyttja speciella människor för de skadliga, sjukdomsskapande och dödliga experimenten. Jag är ett ännu levande bevis på det här ämnets känslighet. Att det inte tål att speglas offentligt, att det inte får komma ut – vad som skett sedan ett halvt århundrade av övergrepp från de mest välkända profess-orerna, ledande läkarna och även inom barnsjukvården. Sachsska Barnsjukhusets övergrepp på nyfödda med inplanterade elektroder i hjärnor och brutala medicinexperiment tillhör exempel som helt skulle förändra människans inställning till vilka de är. Många av de ledande läkarna som äras i artiklar för sin godhet begår motsvarande brott som de mest perversa våldsmännen och deras gärningar  omnämns aldrig, de återupprepar sina övergrepp och det tillhör de nya normerna bland många professorer.

Nu 2011 pågår i USA förhör initierade av president Barack Obama och hans Presidental Commission for Bioethics där offer får komma till tals. De berättar om samma utnyttjande som jag gått igenom. En skribent kallade det för A World wide Dachau concentration camp without a fence. 

Det stämmer bra som beskrivning om mentalitet i hjärnsystemen, statlig tortyr, militärt vansinne och sjuka läkare vars drivkraft är att delta i en social förvandling. Det var också något som professor Göran Hermerén tog upp i sin bok Kunskapens pris (1986) och från det citatet förstår vi att de med makt över hjärnorna också omintetgör demokratin (Forskningen som berörs är en del av verksamheten i hjärnsystemen): “Aktionsforskningen kan karaktäriseras närmare på följande sätt.  För det första gäller att forskaren med utgångspunkt från sina värderingar och mål genom sin verksamhet inte bara vill utreda och diagnostisera.  Syftet med verksamheten är att åstadkomma sociala förändringar – eller förhindra av myndigheterna beslutade åtgärder.  Det senare är fallet, om dessa åtgärder kolliderar med mål och värderingar hos forskaren och de grupper forskaren solidariserar sig med.”  Här ser man tydligt hur professorernas/forskarnas spel inte bara emot enskilda människor utan hela det demokratiska systemet. De grupper forskarna solidariserar sig med är FOI-SÄPO-FRA.

LIVSKAMP  IGEN

Till stor del var det vad 1990-talet handlade om. Det fanns ingen hjälp att få från staten, media eller svenska läkare för den som är ett brännmärkt offer. 

Det var när jag skrev till justitieministern efter att det hade skett, som Laila Freivalds tydligt visade att hon inte ville göra något. Till ett annat offer, som hade behandlats på ett FN-möte med svenska representanter för UD (Sven Juhlin m.fl.) av kanadensiska forskare som vände sig emot Sveriges missbruk av inplantaten, menade hon att transmitters tillhörde en accepterad medicinsk behandling. Göran Persson, Mona Sahlin, Margot Wallström med flera ledande politik-er svarade inte på mina skrivelser om hjälp för att få hjärnskadan omsedd och den svampformade transmittern avlägsnad. Gunnar Hökmark hade redan tidigare för Moderaterna skickat över mitt fall till SÄPO att de skulle ta hand om mig. Det var naturligtvis alla de ledande politikernas önskan, att jag skulle neutraliseras. 

Men trots allt hade jag en del på min sida, inte bara ödet, utan personer med inflytande som visste att mitt liv var hotat och var beredda att ta strid för att avslöja mordet ifall jag skulle dödas. Även om det tog tid att komma tillbaka till normala hjärnfunktioner, neutralisera den svampformade transmittern och vinna livet så var det resultatet från 1990-talet. Under sista delen av 1990-talet kom jag i kontakt med ett par personer som fick en betydelse för mina aktiviteter. Den ena var professor Helmut Lammer i Österrike som utgav en bok om hjärnkontroll på tyska där mitt fall togs upp. Den andra var en japansk författare Yoshie Hamada vars bok om hjärnexperiment och sinneskontroll gav mycket information från Sverige; Sachsska Barnsjukhuset och Karolinskas övergrepp på patienter. Min sak fick också en hel del text med bilder. Jag reste en hel del, var i Asien under flera månader varje år och började sakta om igen, att samla material, kunskap och försöka bli kompetent till att göra något radikalt. Inte bara mitt eget fall utan nödvändigheten att producera ett heltäckande material som kunde få upp hela ämnet till allmän debatt, även i ett land som fungerar som Sverige.  (Bilden visar utseendeförändringen efter 1987-hjärnskada och transmitter.)

             INFORMATIONSMATERIALET

             Under inledningen av min nystart i mitten av 1990-talet kom jag i kontakt med en kvinna som födde sin son på Sachsska barnsjukhuset 1948. Hennes information var överväldigande och även patientjournalerna från 1948 berättade om experimentet.  Chefsläkaren höll hennes barn där under ett år förespeglades att pojken led av en sjukdom som måste behandlas på sjukhuset. 

En gång kom hon dit på en tid som låg utanför de ordinarie besökstiderna och märkte att hennes son inte fanns på avdelningen. När hon sökte efter honom hörde hon hans skrik från operationsrummet och rusade så klart in. Då upptäckte hon fyra sjuksystrar som höll fast hennes son och dr Ingvar Alm som tryckte in elektroder i hans hjärna. Nyföddas skallbas är mjuk och lätt att genomborra även med dåtidens säkert ganska tjocka elektroder. Det blev den första rapporten om ca 10 sidor med titeln Dr Frankenstein på Sachsska barnsjukhuset. Den översattes också till engelska. Dr Alm fick ett exemplar och skrev ett svar, som infogades i den slutgiltiga rapporten, han försökte överskyla sin egen medverkan och sade att det kanske var läkare från Södersjukhuset som gjorde det. Men mamman var helt säker. När hon kom in i operationsrummet släppte dr Alm allt, sprang fram mot henne och drog henne ut i korridoren. Hon kände honom sedan flera tillfällen på kliniken. Det var därefter man började med att överdosera jättemängder av antibiotika i det nyfödda barnet och det gav följder. Det fortsatte under ca 6-7 månader varje vecka och kan ses från journalerna. Genom elektroderna strömmade alla biologiska förändringar in. Offret är nu ca 60 år och har aldrig kunnat arbeta utan till stor del varit intagen på mentalsjukhus under hela sitt liv. De flesta skulle anta att det bara kan hända i en skräckfilm – att dessutom fyra sjuksystrar och landets främste barnläkare kan delta i något liknande mot ett nyfött barn vars liv de förstörde. Orsaken var att testa extrema överdoseringar av penicillin som vid den tiden kommit ut på marknaden. Efter det manuset satte jag mig på riksdagsbibliotektet under några månader och sökte efter statliga dokument som tog upp den här tekno-politiska utvecklingen och fann en hel del avgörande fakta om att det var ett statsprojekt.

          Jag började skriva på min bok Datorhjärnor redan i slutet av 1990-talet. Vid den tiden hade jag en sekreterare med en skrivbyrå som fick ta hand om mina manus. 

Ofta när vi skulle träffas blev hon sjuk, när hon hade reserverat en eller ett par dagar åt mitt jobb uppstod olika problem, hon fick fel på datorer, printers och stora jobb hon gjort åt mig raderades ut ur hennes dator. Det här var en regel, förekom jämt i en eller annan form. Hon skrev om det i intyg (2 skrivelser finns med i Regeringsskrivelserna): ”De speciella omständigheterna har inte bara funnits med i datorarbeten utan också funnits med som en normal rutin vid överföringen av material mellan oss. Faxsändningar har avbrutits, email har inte kunnat öppnats, vanlig post och även rek brev har försvunnit eller kommit fram med utbytt innehåll på disketter eller i de manus som sänts.” För mig var det ingen överraskning. Jag hade varit med om det tidigare. Datorhjärnor var ett jobb som jag ägnade några månader då och då, samtidigt som jag fortsatte med att sammanställa andra rapporter. Efter flera uppdateringar och tillägg ser Datorhjärnor ut att vara klar för att komma ut i samband med att massmedia kommer in i den här saken när den offentliga debatten uppstår 2011-2012.

I slutet av 1990-talet kunde jag genom min japanska kontakt komma över flera hundra forskningsrapporter om fjärrkontroll av hjärnan. Det gjorde att jag valde ut de 30 bästa, plockade ut de mest intressanta delarna och gjorde redigerade utdrag av dem. Avhandlingarna som var på engelska blev ett viktigt källmaterial med introduktionen Frankenstein’s Testament. Den fullständiga rapporten är på 250 sidor med titeln Frankenstein och ett viktigt bidrag till journalister, författare, TV-producenter och andra som önskar skåda djupare in i teknikens underverk med forskarnas ord och förklaringar hämtade från vetenskapliga artiklar. 

När jag gjort det jobbet och såg källmaterialet klart förstod jag att det var en viktig modell, möjlig att använda i andra delar av ämnet. Jag hade under åren kommit över en hel del böcker, från Cybernetics till Operation Mind Control. Så nu började jag söka efter fler och kom över ett 30-tal titlar. Med samma upplägg tog jag ut de viktigaste delarna och skickade jobbet till min nya skrivbyrå som nu låg i New Delhi. Det var ett bra och billigt sätt att få jobbet gjort och jag passerade där en 3-4 gånger om året då vi gjorde de slutliga  uppläggen. Som med den tidigare blev den här på engelska med introduktionen The Brain Operation och fick titeln The Brain Wall, 250 sidor. Samma med den här, för alla som vill veta vad som utgivits och hur man speglat tekniken, övergreppen, den sociala faran liksom de positiva möjligheterna är det här ett ovärderligt informationsmaterial för skribenter och alla andra som vill känna till vad författare under 50 år behandlat om vad The Economist 2002 kallade det mest aktuella hotet om förändring av mänskligheten.

Genom mina kontakter i USA hade jag fått kopior av några artiklar New York Times publicerat. På Kungliga biblioteket i Stockholm började jag gå igenom mikrofilmer av New York Times från 1948 i och med publiceringen av Cybernetics, vilket var inledningen av hjärnprojektet. Det arbetet pågick under något år och blev 150 artiklar.  Artiklarna under det första årtiondet (1950-talet) var enkla att hitta eftersom deras index då registrerade cybernetics och man lätt kunde hitta alla datum när artiklar varit införda. Men av någon orsak tog man bort söktermen omkring 1960. Därefter var det svårare, tog mer tid eftersom man tvingades leta under hjärnforskning, psykologi, CIA eller andra associerade termer. Det var en stor överraskning att världens mest välkända tidning hade publicerat så mycket om hjärnkontroll. De hade också haft tre politiska ledare: Push Button People – Brainwave och Control CIA, Not Behavior. Man utmanade hela det amerikanska etablissemanget med en mediafrihet som vore främmande i Sverige. 

                De vågade kräva åtal emot de ledande CIA-tjänstemännen i hjärnprojektet. Något vi bör se som självklart här av det ledande skiktet inom FOI och SÄPO, de som deltagit i hjärnövergreppen. Skall vi ha demokrati och samma lagar för myndighetspersoner som för folk i allmänhet är det här vi måste börja. Från New York Times artiklar kan man få den bästa information om framgångarna för människans hälsa med hjärntekniken. Redan från 1950-talet kunde man bota mentalsjukdomar, Alzheimers, Parkinsons och flera andra sjukdomstillstånd som numera sprids som epidemier och ofta påstås vara obotliga. Man citerade forskare från läkarkongresser som redan 1959 förklarade att beteenden kunde styras att både människor och djur kunde kontrolleras som robotar. Samma år gavs information om att Sovjet hade utvecklat substanser som kunde uppblandas med mediciner och koppla upp människan till hjärnkontroll och man varnade för en hotande farmakologisk krigföring. Här finns det mest exklusiva källmaterial man kan ha för att skriva artiklar, böcker, göra TV-program om hjärnteknikens djävulska missbruk eller underbara mänskliga möjligheter. Som tidigare tog jag ut det viktigaste och redigerade artiklarna i utdrag. Det blev 170 sidor från New York Times om hjärnkontroll från 1948 till 2000.

                I jobbet fanns en utmaning som var viktigare än någon annan. Det var att kunna styrka regeringens inblandning. Ifall det kunde bevisas då fanns alla möjligheter att ta upp kritiska ansvarsfrågor. Det finns i flera aspekter, ingen demokrati existerar där medicinska-politiska övergrepp inlemmar människors hjärnor i kontrollsystem. Inte existerar heller mänskliga rättigheter i det land som kränker människans rätt genom hemliga beslut - och sinnessjukförklaringar som en metod att tysta läckor. Därför satte jag ihop min första regeringsskrivelse om 25 sidor som tillställdes regeringen Göran Persson den 3 december 2002. Det var en dokumentation om vad som förekommit under årtionden. Det enda svaret kom från justitieminister Thomas Bodströms sekreterare. Han meddelade att regeringen inte hade rätt att lägga sig i enskilda fall. Det här var minst av allt ett enskilt fall. Vad som togs upp bemöttes inte med ett ord. Det kändes som ett första steg att kunna visa deras ställningstagande. I samband med att jag fick mer faktamaterial satte jag ihop ytterligare en skrivelse. Den var på 45 sidor med många bilder, röntgenfotografier där inplanterade transmitters kunde ses o.s.v. Den utlämnades till regeringen den 19 december 2003 och gav inget svar. I avslutet på den tog skrevs: ”Frågan är ifall människor även i fortsättningen skall vara inlemmade i hjärnsystemen utan sin egen kännedom om det. Som en sorts statskomponent i beteendevetenskaparnas program i enlighet med säkerhetspolitiskt uppställda doktriner – eller ifall vi skall ha någon mer rättvis och civiliserad fördelning av teknikens underverk där mänskliga rättigheter och demokratiska principer har sin plats?”  Det var betydelsefullt att kunna presentera omfattande fakta som förband regeringen till den här utvecklingen. 

Samtidigt gav deras uteblivna svar det tydligaste tecknet på deras ställningstaganden. Nästa regeringsskrivelse 10 månader senare tog upp forskningsoffer och andra som inte längre levde. Vera Dannborgs död var en följd av hennes forskningsexperiment och det kunde på bästa sätt demonstreras. Där fanns också professor Westerholms tal på justitiedepartementet i mars 1986 när han talade om hjärnsystemen som ett politiskt beslut och nämnde SÄPO som grindvakterna, som hindrade att något kom ut. Men samma som tidigare. Inte ett svar och inget kunde självklart vara bättre på ett sätt. Det visade ämnets speciella betydelse och att man insåg att det inte kunde förnekas. Nästa regeringsskrivelse kom först sedan en ny regering hade tillträtt. I mars 2007 fanns det anledning att ställa Fredrik Reinfeldt och hans ministrar inför frågan vad de ansåg om människan i hjärnsystem. Det blev en faktaspäckad genomgång av teknikens utveckling, forskningen på människor, inplanterade elektroder, EU:s etikråd som krävde debatt och till avslut frågan om vad de ansåg om det som tagits upp. Men inget svar. Regeringsskrivelserna är nu är det viktigaste dokumentet för att förstå deras ansvar, skuld och medverkan i övergreppen på hjärnan. Ett brutalt våld som utan tvekan övergår allvaret i diktaturers metoder och sammanställningen finns nu samlad i en rapport. 

                Dess mer jobb som blev gjort ju fler idéer uppstod om vad som borde finnas med i ett heltäckande informationsmaterial. För jag visste, som också många sett, att det här var det viktigaste ämnet vi måste klara av att få upp till allmän kännedom och förändring ifall vi vill leva i frihet och med en mänsklig framtid. 

På något sätt var jag inte heller klar med mig själv. Dessutom verkade det finnas så mycket motstånd från media och allmänt bra personer, som måste in i projektet, att jag var fullt nöjd med att bida min tid och fortsätta med mitt ganska angenäma sätt att leva och arbeta på. I mitten av det första årtiondet på 2000-talet hade jag samlat på mig så mycket av statliga dokument från olika länder; USA, Ryssland, Sverige och Frankrike att jag tyckte det var dags att sammanställa en version av Documents som titeln kom att bli. Det mesta var på engelska och det andra översattes. Sedan samma procedur som tidigare, redigerade utdrag med de viktigaste texterna. Jag hade statliga utredningar, med varningar om den här utvecklingen, datainspektionen talade om att Sverige inte längre var en demokrati genom utnyttjandet av människor, som man skrev, utan deras vetskap eller emot deras vilja. Alva Myrdals dubbelspel emot befolkningen är kanske det bästa exemplet att förstå fegheten hos politiker när de känner till hotet men inte vågar tala om det.  Documents blev 130 sidor med mycket från USA, även flera viktiga militära dokument om användandet av hjärntekniken emot utländska befolkningar men också ett lagförslag från den ryska Duman vilket beskrev tillämpningar av olika strålningsvapens påverkan, med möjlighet att få hjärtat att upphöra m.m. Documents är som med de andra sammanställningarna ett avslöjande källmaterial om statliga beslut, planerad militär verksamhet, lagförslag och även protester från höga statliga företrädare inom ett brett område av hjärnteknikens tillämpningar.

                Den fick också sin svenska uppföljare Hjärntexter, som kom att grundas på andra dokument, allt översatt; några artiklar från New York Times, svenska statliga dokument, forskningsrapporter, utdrag från böcker och den fick också sin serie Fantomen om 12 sidor. Hjärntexter är den mest lättlästa och på flera sätt den viktigaste sammanställningen av källmaterial avsett för alla som vill veta mer, ha en djupare förståelse av vad som publicerats i både forskningsrapporter, tidningar och böcker. Den fick samma storlek som Documents, 130 sidor och är helt på svenska.

                       Under mina vintrar då jag befann mig i tropiskt klimat, bodde på en strand, hade jag blivit vän med en man som hade ett företag inom grafisk bildbehandling. Han insåg att hjärnprojektet var en avgörande mänsklig fråga och ställde upp med sin personal och datorer.  Där började jag göra bilder som associerade till hjärntekniken och projektet växte ut, tog flera vintrar i anspråk och resultatet blev till en affischbok med titeln Slaget vid Brainpoint. Den gjordes med kända affischer från olika tider som modell; det andra världskriget, ryska revolutionen, amerikansk 1950-talsreklam, svenska popaffischer och en hel del välkända filmposters. Här finns samtidigt ca 300 bilder för att göra en jättelik annonskampanj till upplysning och avslöjande av den mest människofientliga samhällsutveckling som tagit plats.  Det utgör uppgörelsens stora utmaning, lättläst, enkel att ta till sig och mycket spetsig i sitt upplägg.

Bland informationsmaterialet finns också en hel del kortare rapporter. FOI:s superdatorsystem 15 sidor, Cybernetics 40 sidor, Justitiedepartementet och polismyndigheten som brottsorganisationer 27 sidor, Vetenskapsrådet 8 sidor, Hjärntexter från New York Times 24 sidor, Hjärnkontroll med citat från 23 professorer, citat Från 24 vetenskapliga rapporter 9 sidor + Kortversioner om din hjärna på svenska, 30 sidor grundläggande text alla borde läsa. Det finns mer och välredigerat informationsmaterial är ingen bristvara. Det handlar om att ta det till sig, förstå vad saken handlar om och ansluta sig till aktionen Absolut Hjärna är en Fri Hjärna. (Av informationsmaterialet finns på internet: Justitiedepartementet och polismyndigheten som brottsorganisationer, FOI:s Superdatorsystem, Från 24 vetenskapliga rapporter, 23 professorer om hjärnkontroll förutom den här och en engelsk version är på väg).

PRESIDENT OBAMA SINNESSJUKFÖRKLARAD 

AV SVENSKA PSYKVÅRDEN

Javisst det är en logisk följd om nu psykiatrins normer skall följas. Det gäller för en och alla som tror på det – det som nu president Obama tillsatt en etisk kommission för att utreda. The Presidental Commission for the Study of Bioethical Issues avser att granska övergreppen inom den biomedicinska forskningen, den som baseras på hjärnsystem. Man kan tro att han vill genomföra en revolution och avslöja systemets ruttenhet men så är det inte. Vid inledningen av undersökningarna den 28 februari 2011 tilläts ett 20-30-tal offer att framträda. Det var för att visa på ämnets innehåll och allvar. En man, Peter Rosen sade: ”Som alla tidigare berättat är det vad jag också gått igenom. Under de senaste 14 åren har jag torterats. Varit en icke frivillig deltagare i experiment…” En kvinna i 40-årsålderna berättade om sitt fall: ”…Vi har utsatts för säkerhets-tjänsternas stalking, fjärrkontroll av hjärnan och elektromagnetisk tortyr med psykiska och fysiska skador…” En kvinnlig företrädare för en organisation förklarade: ”Säkert har jag talat med 3000 personer och jag vet att människor både torteras och avlider i forskningsprojekten…Det är viktigt att en kommission undersöker det här!”. 

Jovisst är det så, men den här kommissionen skall bara framställa ett undersökningsmaterial för att sedan låta Senaten besluta vad som skall ske. Skulle de utreda är man återigen i samma situation där man befann sig 1977 när New York Times artiklar tvingade Senaten att agera. Men problemet är att Senaten står på hjärnstatens sida – inte folkets. Vi har samma solidaritetskonflikter här. Därför kom inget gott ut ur 1977-års debatt och undersökningar. USA:s egen terror emot sin befolkning dödar fler människor än vad några islamska terrorister gör. Här i Sverige har vi ett terroristproblem, det är FOI-SÄPO:s hjärnsystem.  Det är ingen överdrift att säga att tusentals torteras 24 timmar om dygnet,  under hela livscykeln,  som FOI uttrycker sin önskedröm.

Lägg till bildtext

Under den första dagen av Obamakommissionens verksamhet fram-trädde också en läkare. Han hade ägnat flera år till kontakter med utsatta människor: ”Mitt namn är John Hall, läkare från Texas...De skrämmande elektromagnetiska experimenten som omnämnts utfördes ofta utan informerat samtycke. De genomfördes av försvarsdepartementet och säkerhetstjänster…Som läkare i samhället ser vi en alarmerande ökning av anmälningar om användandet av elektromagnetiska tekniker. Dessa har tagit forskningen ut från laboratoriet och in i hemmen. Det kan utföras med fjärrkontroll. Personligen har jag kontakt med ca 1500 offer med identiska beskrivningar vad de utsätts för, från alla USA:s stater. Jag har också delgivit er information från en annan läkare i Kansas City relaterat till samma sak.” En känd författare men också lärare vid universitetet i Philadelphia framträdde samma dag inför kommissionen: ”Mitt namn är Allen Hornblum, författare från Philadelphia som har skrivit böcker om ämnen från organiserad brottslighet till spionage.  

I relation till det här mötet har jag också publicerat en bok som behandlar historien om forskning på intagna i fängelser...För närvarande arbetar jag med en ny bok tillsammans med ett par kolleger, om utnyttjandet av barn på institutioner och jag kan försäkra er att materialet jag funnit är mycket häpnadsväckande. Det inräknar Nobelpristagare som använde mentalt handikappade till experiment...De ledande läkarna vet inte vad medicinsk etik är! Jag ger föreläsningar vid universitet och medicinska högskolor och det slår mig att problemen med medicinsk etik gör att besluten går åt fel håll.”  Inriktningen åt fel håll tillhör planeringen. Reducerat rätt för människan och ökad makt till staten är en internationell trend i dagens värld och har hjärnsystemen till sin centrala tillämpning. Den hotar att förstöra samhället och grundas på statliga våldtäkter med militär taktik, både i USA och Sverige.  Redan för 40 år sedan hade de byggt upp en stat i staten med hjärntekniken. Det konstaterade Senatens utredning 1977 och det är samma sak i Sverige. Vi har dessutom en statlig makt som torterar människor och det sker i ett internationellt samarbete bakom militär sekretess. Samma ord offren från Obamakommissionen gav är vad de utnyttjade här i Sverige utsätts för.

Vad kommer ut från Obamas kommission? Förmodligen blir det en droppe av den våg som måste uppstå för att skapa en förändring. Den som mycket troligare uppkommer i Sverige än i USA. Det bästa med hans utspel är avslöjandet om vad som sker, att en president ser det som ett viktigt projekt och därigenom får det också en större spridning.  Att vi injiceras med chips inom sjukvården var ett viktigt faktum som John Glenn förklarade i sitt tal vid lagförslaget 1997. Så är det i Sverige sedan länge och det är genom att lägga ihop alla bitarna man kan presentera en bild av verkligheten för att avslöja det som alldeles för länge hållits i tystnad. I det sammanhanget har Obamas utspel en stor betydelse.

                          Situationen är inte alls hopplös! De första stora framgångarna har redan uppnåtts. Dels finns det allomfattande informationsmaterialet och dessutom har den gamla tidens auktoriteter börjat vända sig emot sina egna uppdragsgivare och förråda dem. Dr Lindstroms ställningstaganden var bara början och något som hade med mitt fall att göra. Den 16 mars 2005 kom ett större dråpslag emot hjärnstaten och det gavs av EU-kommissionens etikråd med professor Göran Hermerén som ordförande. Där spetsades lögnerna om att hjärnkontroll inte existerar. Man nämnde att hjärnchips injicerades för säkerhetspolitiska ändamål och tog avstånd emot tillämpningar som att styra människors vilja.  Originalets titel Ethical aspects of ICT implants in the human body överlämnades till EU-kommissionen den 16 mars, 2005. 

Här smulade man sönder den svenska psykiatrins sinnessjukförklaringar av alla som tror på: ”Hjärna-datorinteraktion eller direkt hjärnkontroll utförs med kommunikationsteknologi vilken hämtar infor-mation från hjärnan och utvärderar den,”  framgick av inledningen och man fortsatte med att uttrycka faran tekniken utgör: ”Ett potentiellt hot  emot mänsklig värdighet och det demokratiska samhället…Användandet av fjärrkon-troll för att ta kontroll av människors vilja måste bli absolut förbjudet.”  Varnande ord gavs om: ”Inplantat påverkande nervsystemet och i synnerhet hjärnan och följaktligen mänsklig värdighet, som art liksom individuell subjektivitet och självbestämmande.” Dessutom hade man en speciell rubrik för Militära applikationer och under den tog man upp en tillämpning som kallades för ”Inkräktande teknologi vilken förbigår normala sinnesupplevelser.” Det handlar om att överföra röster och syner in i människors hjärnor och vi ser det varje vecka i tidningarna,  som antar att dessa offer är sinnessjuka. Att förbigå normala sinnesreceptorer är andra ord för direkt in i hjärnan utan att passera hörsel eller synreceptorer. Här har vi svaren på mördare och andra som styrs av röster. Jag har själv 13 års erfarenheter av den ondskan. 

FOI och psykiatrin utnyttjar tillämpningen för att skapa monster, skrämma upp allmänheten och öka trycket för mer säkerhet. Andra metoder som togs upp speciellt under militära aktiviteter var ”Inplantat vilka influerar biologin av framtida generationer”. Det kan naturligtvis vara genförändringar eller annan förstörelse som reproduceras i våra barn. Man gör det planenligt. Rent allmänt ställde man frågan: ”Upphör en mänsklig varelse att vara mänsklig ifall vissa delar av hennes fysiska jag, i synnerhet hjärnan är ersatt eller kompletterad med inplantat?” Från dagens ökning av omänsklighet med alltfler kannibaler, kan man säga att människan drivs bort från mänsklighet, men det kunde vara tvärtom. Det beror på programmen vi läggs in i. Motsatsen kunde ske, att vi levde i ett samhälle helt befriat från våld, om vi använde brainchips för det. Men dagens värderingar har militär mentalitet och därför uppstår alltmer omänsklighet. Ett exempel av olika  möjligheter är en artikel publicerad i Southern California Law Review 1977 (vol 50:215) dr Richard Delgado skrev: ”Elektronisk hjärnstimulering har använts till att förändra beteendestörningar genom att inducera känslomässigt lugn till att ersätta våldsamt beteende…Dessa utvecklingar tillåter ögonblicklig radioöverföring till och från hjärnan…Människors aktiviteter, förflyttningar och hjärnvågor kan övervakas automatiskt med datorer…Datorn kan avge en belönande signal när subjektet utför godkända beteenden…den kan också skicka ut en motsatt signal, som kan förhindra oönskat beteende som våld eller alkoholintag.” Från det kan vi förstå lite mer av teknikens obegränsade resurser. EU:s etikgrupp avslutade den 30-sidor långa deklaration med en önskan om att öppna upp ämnet ”...En bred social och politisk debatt är nödvändig för att komma fram till vilka tillämpningar som skall accepteras och legaliseras.” Det är naturligtvis vad alla som värdesätter frihet, mänsklighet och jämlikhet måste bidra till – i motsats till tvång, kontroll och militära stövlar i hjärnan.

             Försvarsdepartementet som med FOI är ledande innovatör, kunskapsbank, utbildare av läkare och professorer, har även skaffat sig makten att dra upp värderingar och målsättning över hjärnsystemen.   Deras makt är så stor att de i sin programförklaring 2011 öppet vågar deklarera att man utnyttjar människans hjärna i sina projekt. Under Människa-System-Interaktion skriver man att: ”Målet är att systemen utformas så att människans kognitiva potential, d.v.s. förmåga att uppfatta, förstå och sortera information kan utnyttjas för maximal systemeffekt.” Sedan nämns att det gäller under människans hela livstid, men tillägger man,  hänsyn och förståelse för människans behov finns: ”Maximalt användningsvärde i system under hela livscykeln kräver att hänsyn tas till människans behov, möjligheter och begränsningar vid utveckling av teknik, system och metoder…Vårt arbete är fokuserat på samspelet mellan människa och teknik.” Ifall en våldtäktsman talade om hänsyn och kallade sitt dåd för ett samspel vore det lätt att se det sjuka i uttrycket.  

Det är ingen skillnad här. FOI har ingen hänsyn till övers för normala mänskliga betraktelsesätt av vare sig oss eller sin egen dårskap. Ingen militär har någonsin i historien befunnit sig på ett mer heligt område. Han står på en plats där han absolut inte har den minsta rätt att marschera in! Att han kallar interaktionen, uppkopplingen av människors hjärnor till sin verksamhet, som ett samspel är bara ett utslag av hans sjuka synsätt och försök att rättfärdiga sin våldtäkt. I sådana fall kan man likaväl säga att Hitler samspelade med judarna när de avrättades. Så långt bort kan man komma från verkligheten genom att lägga in manipulativa ordalydelser i texten! 

           FOI fortsatte med att tala om människans förändring: ”Vi har unika verktyg för modellering av mänskligt beteende…Vi utvecklar beteendevetenskap-lig och psykofysisk kunskap kring mänskligt beteende i påfrestande miljöer.” Den modelleringen är avsedd att ändra människors uppfattningar, manipulera och skapa förutsättning för en social nyordning. Den internationella trenden innehåller konservativa uppfattningar, trångsynthet, enögdhet, naivitet och oförmåga att acceptera andra. Det finns en orsak till den och här är den. Den har förutspåtts sedan 40 år av de med insikt i hjärnämnet. Vissa yttringar togs upp av New York Times för 50 år sedan, t.ex. att hjärnkontroll skulle göra människan mer auktoritetsbunden. Javisst, de som styr vill inget hellre. FOI:s ord om påfrestande miljöer lider tusentals människor under. Jag har tillbringat långa tider i det helvetet och vet att det kan inräknas bland den nya tortyren. Det är ju det som president Obama vill öppna upp med sin undersökning. Man skriver också om att inte kunna undvika skador i människor. Skador uppstår så klart när man trycker in transmitters i hjärnor – men också som följder av deras hjärnexperiment. ”Verksamheten inom totalförsvaret innebär ofta stora fysiska belastningar på människor med risk för allvarliga skador.” På vilka människor? Självklart de FOI valt ut. De som man inte gillar och vill sortera ut!

FN:s deklaration om de Mänskliga Rättigheterna - Artikel 5:

Ingen människa skall behöva utsättas för

omänsklig eller förnedrande behandling.

I synnerhet skall ingen utan sitt godkännande behöva bli

utnyttjad för medicinska eller vetenskapliga experiment.

          Med inplantat och styrning av människors biologi får vi en annan värld. Nya samhällsklasser, andra värderingar, samhällssystemet förändras och verkligheten får ett annat utseende. Själviskhet, egoism och aggressivitet har god jordmån där.  Det kastar skuggor men sätts inte samman bland dagens politik, fast de alla är delar av hjärnans förändring och FOI:s makt. När Sandlerkommission 1946, efter det andra världskriget utredde svenska myndigheters förhållande till Nazityskland konstaterades att två institutioner höll samarbetet levande till sista stund. Det var socialstyrelsen och säkerhetspolisen. Nu marscherar man inte i stövlar utan i Armanikostymer med sidenslipsar. Nya tider fast idéerna är desamma. The Economist  artikel den 25 maj 2002 om The Future of Mind Control skrev: “Det är inte genmanipulation som är den överhängande faran om att förändra mänsklig-heten. Neuroforskarna med hjärntekniker är ett mer omedelbart hot och ingen regering lägger några restriktioner på den.” Begreppet fascism står för stark stat och underkuvad människa och det är vad hjärnkontroll och superdatorsystemen utgör.  Dagens begrepp är inplantat, hjärnförtryck och FOI:s kognitiva program med styrning av hjärnfunktioner. Vi är alla på väg att uppslukas av statens satan och den alltid så avskyvärde uniforme kannibalen. Vi lever i ett land där många måste fråga sig om dagen de vaknar är den sista i livet, om FOI-SÄPO:s experiment skall döda dem idag - eller ifall man av andra orsaker skall mördas av dem, som med mig till exempel.

                   NYA AVRÄTTNINGSMETODER

          Efter mitt hårt utsatta liv byggde jag upp en ny fysik, mentalitet och idévärld. Mina tidigare sjukdomstillstånd och nedbrytningar blev ökad hälsa. Den tidigare hjärnhettan gjorde att jag tålde vilka yttre temperaturer som helst utan att tycka det var för hett. Jag kunde springa maratonsträckor i brännade sol och 40C utan att det berörde mig. 

Jag klarade av mycket fysisk ansträngning utan att t.ex. mitt perfekta blodtryck knappast ens ökade. Jag sprang 300 mil om året, var i toppform och även om jag var utsatt emellanåt gav den fysiska träningen och ett hälsosamt liv ett bra försvar. Men allt kom till en plötslig förändring i mitten av april 2010. Helt plötsligt kunde jag inte springa 100 m utan att bli andfådd. Bara en lätt jogging gjorde mig svettig. Jag gick till läkare och tog prover och tester men det var först när vi kontrollerade mitt alltid perfekta blodtryck som jag kom på något. Det hade ökat stort men det var bara början. Eftersom jag skulle springa ett maratonlopp gjorde jag ett arbets-EKG och då upptäcktes mer. Bara efter en kort ansträngning ökade blodtrycket upp mot 300. Man fick avbryta testet för, som läkaren sa, fara för både hjärtslag och hjärnblödning. Det kallas för pulmonell hypertoni och är en ovanlig blodtryckssjukdom som drabbar några få. Har man den får man inte träna eller ens anstränga sig eftersom man kan drabbas av snabb död. Det här var inget naturligt utan så klart inducerat av FOI-SÄPO. Men det slutar inte som antaganden utan jag köpte en blodtrycksmätare. Då kunde jag konstatera att de mediciner som jag börjat med, upphörde att verka efter ett tag. Blodtrycket styrs av FOI-SÄPO och deras påverkan är starkare än några piller. Jag kunde ta dubbla doser men istället ökades trycket. Ifall jag inte kommit på det här hade jag fortsatt med maraton och skulle haft dåliga chanser till att överleva, som läkare menar på. Det är situationen i april 2011 när det här skrivs. Men hotet mot mitt liv kvarstår eftersom jag inte kan få ner blodtrycket med mediciner - även om det just nu inte ligger mellan 300 till 400 som snabbt hotar att ge hjärnblödning får jag med det nuvarande trycket i alla fall en längre tid på mig – och så klart möjlighet att kunna finna en lösning på problemet. Allt är på väg in i förändringens tid så alla chanser finns att kunna avslöja den statlige våldtäktsmannen innan han lyckas med att för alltid komma undan.

          ABSOLUT HJÄRNA

          Vilken sida väljer armén? frågade sig Svenska Dagbladet och fortsatte med att skriva: ”Revolten har historiska dimensioner. Den jämförs med egyptiernas resning mot britterna 1919. Frågan är, som i Tunisien, vilken sida armén kommer att ställa sig på när nu hårt sätts mot hårt.”  I vår uppgörelse är de här frågorna överflödiga. Försvarsdepartementet kommer inte ha någon förståelse för våra krav om egen rätt till våra hjärnor, bortom deras kontroll och manipulation.

Tidigare krigsmaskiner har intagit geografiska områden och människors yttre livsomständig-heter, fiender har spärrats in bakom taggtråd. Men här har åtgärderna gått ett steg längre och inplacerat både taggtråd och tortyrmetoder i de egna medborgarnas hjärnor. Dessutom som en ny samhällsidé. Den nya makten kommer fortsätta deklarera att de – och inte vi själva – äger våra liv.  Självklart står en drabbning framför dörren! Det finns inga alternativ. Militären kommer göra vad den kan för att vinna slaget - det kommer både Reinfeldt och Pentagon kräva att de skall klara. Svenska Dagbladet fortsatte med att skriva om de rättfärdiga ungdomarna som gick i första ledet: ”Precis som tidigare i Tunisien är det en revolt där vanliga ungdomar går i första ledet. Det var tunisierna som gav dem inspiration, som fick dem att se att det går att välta en envåldshärskare. Demonstranterna har krävt rimligare levnadsvillkor, yttrandefrihet och ett stopp för de undantagslagar som har varit i kraft under hela Mubaraks 30-åriga styre.”  I Sverige kommer både unga och gamla vara beredda att gå i första ledet när brottet kommer upp. Därför måste vi fortsätta på de revolutionära aktionerna som startat i Tunisien, Egypten och Libyen. Det för att ge exempel om att djävulen inte nödvändigtvis måste vara diktator, envåldshärskare eller självutnämnd.  Inte heller måste det enda att revolutionera emot vara tvång. Lögn och falskhet kan vara av samma värde att hänga upp i galgen, som något vi måste slippa. Bland de rimliga levnadsvillkoren vi har rätt att kräva är - ingen kontroll av hjärnan, fritt tänkande, ingen neurologisk manipulation och ingen skall riskera att behöva bli FOI:s forskningsråtta. Till sitt allvar är de frågorna mer avgörande mänskliga angelägenheter än de man gjort uppror emot i Nordafrika. Till sin natur är diktaturers undantagslagar ändå officiella och kända bland befolkningen. Det är betydligt farligare med hemliga dekret då befolkningen inte heller förstår sin situation - inte vet att hjärnexperiment, medicinsk forskning,  tortyr och dödsstraff godtyckligt görs upp bakom SÄPO-FOI:s sekretessskyddade murar.

      Svenska massmedia menar att humanitet, mänskliga rättigheter och pressfrihet är absoluta delar som inte går att kompromissa om. Ifall den viktigaste mänskliga, sociala, teknologiska och politiska förändringen i vår tid inte har kommit ut i TV eller dagstidningar, kan man då säga att vi har pressfrihet? Tvångschips i hjärnan – går det ihop med humanitet? Eller lever vi med mänskliga rättigheter när människor injiceras med brainchips för att sedan under hela livstiden användas som forskningsråttor? Knappast! Allt mellan demokrati och självklar mänsklig respekt har gått under med dessa statliga åtgärder.

                            Metros kolumnist Johan Norberg skrev den 17 mars 2011 under rubriken Libyen står ensamt: ”Vi talar oss hesa om mänskliga rättigheter och hur viktig demokrati är, men när Libyens demonstranter går en säker död till mötes är vi frånvarande.” När vi nu snart skall göra upp om demokrati och mänskliga rättigheter i Sverige behöver han verkligen inte vara frånvarande. Nu finns alla chanser att få delta och visa upp vad man står för. Han tog upp dubbelmoral och feghet hos EU:s politiker och frågade hur de kunde se sig själva i spegeln. Han åsyftande Libyens roll som ordförandeland i FN:s råd för Mänskliga Rättigheter, EU-subventionerade övervakningssystem och vapenleveranser. Det här visar alltför klart att vi måste vara mer närvarande, inte bara när det gäller andra utan också för oss själva. Ha en högre grad av mod, våga protestera, gå ut på gatorna, ordna möten, tänd eldar, kräv självkritik. Nu handlar det om våra egna myndigheter, de ledande politikerna från alla de stora partierna är delaktiga.  Vi måste förstå mer, vilka de är och få veta hur det kunde ske. New York Times ställde de rätta frågorna i sin politiska ledare den 5 aug 1977. Hade de bara krävt svar på dem hade projektet kunnat uppdagas tidigare. Nu står president Obama och stampar på samma fläck som för 34 år sedan enbart därför att ingen tidigare kunnat sätta samman de olika bitarna till en helhet. Med det kan vi inse att den här kunskapen är mer makt än i några andra sammanhang.  När New York Times gav orden i sin ledare: ”Så vi måste lägga till motbjudande medicinska experiment till listan över C.I.A:s skräckhistorier” var det en internationell trend där de ledande professorerna värvades för att utföra sin forskning utan restriktioner. När de längre fram skrev: ”Ett mål  var att programmera individer att de skulle följa C.I.A:s order även till den grad att de gav upp så grundläggande beteenden som självbevarelsedrift.  Vi är inte tillräckligt skolade i etik för att veta hur det skiljer sig från mord,” så var det inte några få tester som utfördes utan en idé om att få människan mer benägen till kontroll och säkerhet, genom att skapa extra brutala vansinnesdåd. Men i CIA:s projektbeskrivning fanns också orden om tester att döda en amerikansk statstjänsteman eller utländsk politiker med de metoderna. De har använts både där och här hemma. Den politiska ledaren förklarade att man inte visste omfattningen: "Ingen verkar veta hur många medborgare som utnyttjades och hur många som skadades,” men antalet utnyttjade under årtionden är som hela ämnet ofattbart stort. Vad man istället borde reserverat sig för var ”Men engagemanget för hjärnkontroll fortsatte långt in på 1960-talet, möjligen till 1970-talet..” och det var det stora misstaget. MKULTRA lades ner men fick ett nytt namn och utvecklades vidare. Idag låter president Obama offer tala ut och han vill utreda det. Fast istället hade man dess mer rätt i att: ” Men det kan inte vara slutet på frågan. C.I.A. och regeringen måste finna alla tänkbara offer, för behandling och kompensation. För Kongressen gäller det att åter ställa den envisa frågan om garantier mot framtida perversioner som fortfarande anses legitima bakom etiketten säkerhetspolitik. Oavsett vilka formella strukturer som uppförs av regeringen för att hålla våra mest hemliga institutioner ansvariga, finns det inget alternativ till att även hålla deras högre tjänstemän etiskt och juridiskt ansvariga som individer för all verksamhet.”  Det är självklara krav som också måste ställas i Sverige. Vad har hänt under 60 års övergrepp och hjärnexperiment? Det finns tiotusentals offer som måste få ersättning och sjukhusvård. Vilka institutioner och personer har deltagit i det mest antidemokratiska projekt som någonsin existerat. Med vilka metoder har man lyckats hålla det bortom avslöjande och media? Vilka försvar har organiserats? Hur många har gått åt? Vilken roll har medicinföretagen? Vad säger regeringen? FOI:s superdator måste självklart stängas av. Annars är vi, varenda en av oss på väg att bli statens labbråttor och beteendemanipulerade Frankensteinkopior. 

För den som har något att säga går det bra att kontakta mig,

braintexts@hotmail.com

Ifall jag inte svarar har FOI-SÄPO brutit kontakten, det förekommer en hel del – försök då med: bionicgate@live.se

Källhänvisningar:

New York Times – 2.8. 1977

New York Times – 20.9. 1977

FOA, P.M. Persson, Biotelemetri, 1965

EU:s etikråds deklaration - mars 2005 - http://europa.eu.int/comm/european_group_ethics/index_en.htm

SOU 1972:59, Sverige väljer framtid, Alva Myrdal - 1972

FOI:s verksamhetsberättelse 2011, se internet FOI - Människa-Maskin-System – 2011

Science, The Issue of Control of Human Behavior - 30.11. 1956

The Scientist, dr John Lilly - 1978

A Brief History of TTT 1965-1990, KTH, professor Lars Zetterberg – 1990

The Rape of the Mind, dr Joost Meerloo - 1956

New York Times, Push Buttom People - 10.4.1967

The Use of Electronics in the Control of Human Behavior, Crime & Justice,  Ingraham, Smith - 1972

Människa och teknik i framtidssamhället, FOA-forskaren Eskil Block - 1976

SOU 1972:47 utgiven av Justitiedepartementet – 1972

New York Times politiska ledare om hjärnkontroll, Brain Wave - 19.9.1970

Cybernetics, Norbert Wiener – 1948

Memorandum från CIA till Warrenkommissionen – 19.6.1964

Lustgårdens drakar, Carl Sagan – 1970

Bio-Medical Telemetry, dr Stuart Mackay – 1968

The Mind Manipulators, Alan Scheflin – 1978

Utlåtande från Socialstyrelsen om mina röntgenbilder – 8.2.1978

The Breaking of Bodies and Minds, dr Elena Nightengale, AAAS – 1985

The Mindstealers, Samuel Chavkin – 1978

Brev från Töres Theorell till flera personer - 13.9.1983

Brev från Magnus Lind till Lindstrom – 9.9.1983

Remiss från Magnus Lind om röntgen –  8.9.1983

Brev från Lindström till Magnus Lind – 30.9.1983

Utlåtande från Ingemar Wickbom – 6.10.1983

Utlåtande från Ricardo Centeno – 10.10.1983

Brev från Lindstrom till Ingemar Wickbom – 21.6.1984

Brev från Lindström till Theorell – 12.1983

Brev från chefsåklagare K.G. Svensson – 17.10 1983

Brev från advokat Lars Bergmark till mig – 8.2.1984

Inspelning av samtal med Gustav Petrén – 18.9. 1984

Brev till Annmari Jonsson, Janes Jez, Bo Vinnars, Elisabeth Sörensen – 7.9. 1984

Brev till dr Gabrielsson, Huddinge sjukhus – 22.8. 1984

Svar från dr Gabrielsson – 4.9. 194

Journey into Madness, Gordon Thomas, 1989

A Son, A Father and the CIA, Hervey Weinstein, 1988

Dagens Nyheter, Hemligt nätverk avslöjat – 26.4. 1997

Senator John Glenn, skrivelse till sina kolleger i Senaten – 25.1. 1994

Annonsen 1985 publicerad i april, maj 1985

Den mänskliga hjärnan, Gunilla Ladberg – 2005

The Presidental Commission for the Study of Bioethical Issues, 2011 - Se exmpel från offrens presenation: http://www.tvworldwide.com/events/bioethics/110228/default.cfm?id=13288&type=flv&test=0&live=0

Southern California Law Review, vol 50:215 – 1977

The Economist, The Future of Mind Control – 25.5. 2002

New York Times ledare,  Control CIA Not Behaviour – 5.8. 1977